En åländska bland européer
På vintersemestern, på strandpromenaden i San Agustin på Gran Canaria, gick Inga Heller och studerade människor –– människor som antagligen studerade henne.
De var kutryggiga, kulmagade, plufsiga, magra, tunnhåriga, rufsiga. Alla tatuerade.
Många var pensionärer, en del barnfamiljer, en hel del medelålders och jo, fortfarande är alla tatuerade.
De kommer från Sverige, Tyskland, Frankrike och alla länder däremellan och alla länder runtomkring.
Då börjar hon idka sin favorithobby, ”gissa-från-vilket-land-jag-kommer”.
Det gör man bäst på strandpromenader. Då spanar man noga in folk man möter på långt håll och försöker gissa. Är det norrmän? Engelskor? Spanjorer? Tyskar?
När man kommer närmare spetsar man öronen för att höra dem prata.
– Aha! Danskar! Det hade man ju aldrig kunnat tro.
Hennes studier har ännu så länge resulterat i bara några magra slutsatser:
Tyskar kan se ut precis hur som helst. De är många.
Svenskar har svarta kläder. Och är alltid snygga.
Engelskor är grova i ansiktsdragen – de ser ut som hästar i nyllet, påstår gobbin – men det kan ju också vara snyggt.
Spanjorerna är små och nätta och ivriga, men det är också fransoserna. Svårt att skilda dem åt.
En dag står en man som delar ut broschyrer med reklam för utflykter på strandpromenaden. I honom möter Inga Heller sin överman i konsten att gissa folk nationalitet.
Han sprider fraser omkring sig ”god morgon,” ”terve,” ”bonjour,” ”Guten Tag” ”hello dear” omväxlande mot alla han möter och han verkar nästan alltid få rätt hälsningsord till rätt nationalitet. Ingen protesterar.
– Terve, säger han till just henne.
Hon protesterar.
– God morgon! Jag bor i Finland, men jag pratar svenska.
– Jag såg att du kommer från Finland, säger han. Det syns på ansiktet, på dina kinder, lyder svaret.
Inga Heller blir så paff att hon tystnar.
Nästa dag tänkte hon h4 honom hur han bär sig åt. Hon åt hans knep. Men han dyker aldrig upp igen.
På kvällen på restaurangen tjuvlyssnar hon på ett par vräkiga amerikaner:
– Typiskt européer, hör hon dem säga, på amerikanska då.
Tänk så. Ur deras perspektiv är vi alltså samma skrot och korn, vi européer.
Tidigt, före gryningen, patrulleras stränderna av polis och tull. Varför kör de sina bilar där fram och tillbaka i mörkret?
Småningom får hon veta sanningen:
– De söker efter flyktingar som kommer över havet. De letar afrikaner som vill bli européer.
