Sommaren är (för) kort
Sommaren är kort (tudududu), det mesta regnar bort (tudududu)… Så sjunger Tomas Ledin i en av sina låtar. Och rätt har han den mannen, så rätt, så rätt. I alla fall med just den raddan. Resten kan man säkerligen ha olika åsikt om.
Det jag menar är att det är samma visa vareviga sommar. Halva våren går åt till att planera allt som ska hinnas med under (den alltför korta) sommaren. Man är lyrisk inför vad som komma skall. Schemat är oftast fullspäckat. Egentligen skulle man inte ens hinna med att jobba en endaste dag, men det måste man ju, för utan pengar kommer man ingenvart här i världen tyvärr.
Sommaren sätter igång och man jobbar på för fullt. Plan efter plan går i stöpet på grund av olika scheman, brist på energi, andra planer, ja, allt man kan tänka sig. Och hux flux har den dragit förbi. Sommaren alltså.
Kanske har man lyckats vara ledig samtidigt som vännerna någon dag, men det brukar vara ytterst sällsynt. Någon enstaka gång händer det, men då kanske man inte har tid att ses i alla fall för att annat det är annat som måste uträttas. Och då lyser solen garanterat.
Lyckas man faktiskt få det att passa att umgås med vännerna under den gemensamma lediga dagen, ja, då är det högst troligt att det regnar. Alltid, alltid, alltid. Eller är det bara jag som känner så? I så fall hatar nog vädergudarna mig något enormt.
Alltså, nu är jag ju inte hur bitter och inåtvänd som helst. Visst hinner man med en hel del roligt, varje sommar föder ju några nya minnen av ett eller annat slag, men det blir liksom aldrig riktigt som man tänkt sig. Man har så mycket planer, och är sådär oförstört lycklig, nästan som ett barn på julafton, när sommaren närmar sig. Men har man otur med planer, väder och vind finns risken att man inleder sin höst med sura miner. Och det är aldrig bra. Då är ju hösten dömd att bli misslyckad.
Man vill ju inleda hösten alldeles varm inombords när man tänker tillbaka på allt underbart som hänt under sommaren. Men utan sådana minnen, och med sådant väder som det har varit i sommar, lär i alla fall jag knappast vara varm inombords när det är dags att masa sig tillbaka till skolbänken. Vilket är ruggigt snart. Och till råga på allt verkar det, som i stort sett varenda sommar, som att det kommer att bli extra varmt nu i augusti.
Så varm kanske man trots allt är när man sitter på föreläsningar och liknande, men inte på grund av minnen, utan på grund av hettan utanför och ilskan över att man inte kan njuta av den underbara solen, ännu en gång.
JENNY SINDÈN
