Som pärlor på ett band
Min arma hjärna är som en väl lagrad schweizerost där mycket ramlar ner i hålen.
Särskilt den här årstiden, och särskilt sista veckan före semestern. Det är som om våra kära läsare känner på sig att jag är på väg bort för telefonen ringer oupphörligt och jag serveras fina tips på löpande band.
Men tyvärr, nu drar jag och kommer icke åter förrän början av september. Hjärnkontoret tar ledigt. Kontakten kopplas ur. Dags för den årliga rensningen av hårddisken.
Hålen i hjärnan brukar bli mindre under sommaren. De försvinner inte, men de blir mindre och jag börjar komma ihåg födelsedagar och vad som fattas i skafferiet när jag handlar.
Jag kommer ihåg att uträtta försäkringsärenden och bankärenden som fallit i glömska. Lånade biblioteksböcker (hjälp, jag har glömt att ersätta boken som försvann på tåget till St Petersburg och som tickar böter på bibban!) lämnas tillbaka och skulden regleras.
Jag kommer ihåg att beställa nytt körkort i stället för det gamla som blev stulet på samma St Petersburgresa (förlåt polisen, det är två månader sedan men det är inte gjort ännu).
.Det finns till och med plats i hjärnan för att fylla i en och annan blankett. (När jag kommer så långt är semestern nästan slut).
Folk undrar vad jag ska göra på semestern. Inget särskilt, är mitt svar.
Ingenting planerat alltså, annat än korta släktresor i väst och öst.
Jag vill inte upptäcka nya ställen. Inte gå på teater och konsert. Inte träffa gamla klasskamrater, inte ordna stora kalas.
Jag ska köra virke till vårt bastubygge med bil och släpvagn. Ligga i hängmattan och lyssna på havets brus mot klipporna. Umgås med familjen där mormors lilla gulleplutt Sixten numera ingår. Virka mina mormorsrutor.
Kanske komma igång med fönsterrenoveringen som förgäves har ropat på mig i flera år nu. Men bara kanske. Om det inte dyker upp något roligare. Om det inte blir för varmt. Om det inte regnar.
Att vara så länge ledig att man inte behöver tänka på när ledigheten tar slut är en gåva. Att låta dagarna gå som pärlorna på ett band och när kvällen kommer tänka att jaha, det var den dagen i mitt liv.
I september dyker jag upp igen, pigg och utvilad och redo att jobba ett helt år igen. Det är det som är fina med långa ledigheter, man hinner börja längta tillbaka till jobbet.
Hoppas att ni alla där ute får en lika skön sommar som jag tänker ha!
