Snart på böljan den blå
Nu verkar det som att vintern är på väg att släppa sitt grepp om Åland och det öppnar för nästa säsongs aktiviteter.
För mig är det segling. Många av er har säkert redan läst om mina seglingsäventyr (som ibland går bättre och ibland sämre, ska tilläggas), men för den som inte är bekant med det kan jag säga att seglingen är min stora passion på sommaren. Jag seglar så mycket jag bara hinner i min Albin Viggen som jag har fått ärva av min farfar.
Ofta går det bra.
Men varje säsong utmanar på sitt sätt.
Den stora fjolårsseglatsen runt Åland blev något tuffare än väntat och tyvärr fick storseglets slitna tyg ge vika i vindarna runt Föglö. Följande dag revade jag seglet och lyckades på så sätt fortsätta seglatsen. Men dag tre kom en vindpust och en ny skada uppstod. Resten av säsongen fick jag hanka mig fram på försegel.
Hösten kom och Hera fick sin vintervila på gården. Sedan dess har vi inte tänkt på varandra så mycket.
Men nu har jag börjat snegla bort mot henne igen. Och jag minns fjolårets äventyr med glädje. Men som med många fritidssysslor finns det moment som inte är lika lustfyllda.
Att ta hand om en gammal segelbåt kräver sin tid. Det ska putsas och skruvas, även om arbetet inte är i närheten så omfattande som om jag skulle sköta om en träbåt. Men att laga trasiga saker på en gammal segelbåt är inte det lättaste.
För ingenting passar längre.
Och nu står jag i valet och kvalet. Ska jag försöka jaga ett nytt storsegel eller ska jag ytterligare en gång gå med svansen mellan benen till sjökvarterets duktiga segelmakare och med skamsen röst fråga om det finns något han kan göra åt min trasmatta till storsegel den här gången (han har lagat mina segel flera gånger om, men de går alltid sönder på nya ställen) eller om vinden för sista gången har vunnit striden mot tyget.
Jag har några månader på mig att lösa problemet.
Sen ska vi ut på äventyr igen, Hera och jag.
