Snart är årets ord helt slut
Det är, helt ärligt, svårt att bärga sig.
Åland är just i dag, just nu, så obeskrivligt vackert att det är svårt att bry sig om eller så nånting annat.
Man vill brista ut i naturlyrik, sitta och andas djupt i en björkskog, smeka sippor med fingertopparna eller vällustigt kasta av sig kläderna och hoppa i sjön.
Efter en hel vinter inlindad och påpälsad i så mycket tyg och ludd som möjligt vill kroppen ut och andas.
Huvudet, som sedan länge blir överarbetat framåt april, förbereder sig för semesterns omstart av systemet genom att stänga av det ena programmet efter det andra. Det första som försvinner är detaljerna.
I januari är jag en fena på att komma ihåg vad som hände i politiken för fyra och fem år sedan, vem som tyckte vad och vem som spelade räv med vem.
I maj är det knappt så jag minns vem som sitter i lagtinget, och nu skojar jag inte alls.
Ju närmare semestern vi kommer, desto tyngre blir det att formulera en sammanhängande rad. Min strama syntax (det bästa beröm jag någonsin fått, tack Ray) fluffar ut sig till långa drömska bisatser där inte ens jag själv vet vad jag ville säga från början.
I mina drömmar är jag ensam på stugan, eller tillsammans med mina närmaste käraste, som av en händelse alla blivit stumma.
Vi kan bara kommunicera med varann genom blida leenden, gester och kramar, men ingen kan prata. Så vilar vi en hel vecka, innan vi kan använda ord igen. När vi får talet tillbaka har vi glömt ord som strukturalism, samhällsreform, kontext, euro-obligationer och alldeles särskilt allt som har med journalistik och landskapsregering att göra.
Vi kan bara säga, typ, abborre, smör, bastu, älskling och kaka. Det kommer vi långt med.
I mina drömmar är alltid verandagolvet varmt när jag stiger upp på morgonen, och havet häver sig lite stilla inför morgondoppet.
Kaffet är alltid starkt och skinkan på rågbrödet salt och rökt.
Ju mer jag tänker på det desto mer sträcker sig sinnena mot de där välsignade veckorna när man bara kan känna och finnas, och slipper tänka och tala. Jag vet att det är ett kolossalt privilegium, om man jämför med människor i resten av världen, men jag förstår inte hur någon klarar sig utan semester.
Och den som åker bort från Åland i juni kan inte vara riktigt viligt navlad. Om ni förstår hur jag menar.
