Smeknamn är inte att leka med
Sådärja, då har man just avslutat dag fyra på Nya. Insiker så här långt: Man börjar få smeknamn…
Det är å andra sidan inget nytt. Att heta Bladh är inget som går många obemärkt förbi. ”Tjena Bladhet” var förstås standard rätt tidigt, gärna med betoning på h:et. På Sportbladet blev det Bladde, eller i värsta fall Bläddrup (tror någon tyckte jag snackade för mycket). En tidigare chef i Sundsvall var från Örnsköldsvik och i hans tungomål blev det Blad’n (uttalas med tjockt l).
Hur många gånger har det inte ringt och en fnissig jäkla unge har, mellan skrattanfallen, krystat fram ”Är det Bladh på Torplyckegränd?” Och trots att jag redan visste vad som komma skulle har jag tåligt svarat ”Ja”, varefter man får ”Kratta bort dem då!”, ett asgrav och ett klick i örat. Kul.
Det tog ju inte lång tid innan ett par andra godingar kom i Messa Nyan efter att det stått i tidningen att jag skulle hit. ”Dags för Nyan att vända Bladh” var den första. ”Vågar nye chefredaktören ta Bladhet från munnen?” vill jag minnas att det andra var. Roligt det med, om än inte så nytänkande.
Här på Nyan har man förstås väckt lite uppmärksamhet. Nej, inte för att jag är ny chefredaktör, inte heller för att jag heter Bladh i efternamn. I stället handlar det om ett av de största i-landsproblemet som finns: två personer med samma namn på samma arbetsplats.
Redan i fredags, då jag tittade in lite i förtid blev jag insatt i problematiken att fotograf Edsvik och jag delade det prominenta förnamnet Jonas (ska tydligen för övrigt vara en svensk version av Jona, han med fisken ni vet). Nina Smeds konstaterade i förbifarten att jag borde lansera ett smeknamn innan någon annan gjorde det.
Jaha du, och vilket ska man då ta? Något av de tidigare nämnda? Eller någon variant av förnamnet, det har förekommit såna också. Jonte, Jonsa (började med en felskrivning av mig, dessvärre), Jonta eller det infantila J-Dog (inte på något sätt uppfunnet av mig, jag svär).
Eller kanske passar det bättre med något av de glada tillrop som kollegorna på Bladet gav mig när de fick veta att jag fått nytt jobb. ”Tjena Storchefen” flinade Leffe, ”Redaktör’n” sa Allard och gick upp i givakt.
Och inte tog det lång tid efter att jag råkade yppa att jag som spädbarn kallades ”Lillprinsen” av mina föräldrars kollegor på Sundsvalls Tidning på sjuttiotalet. I går dundrade signaturen ”Que” in med ”Prinskorven” i kommentarsfältet på hemsidan. Smickrande, typ.
Nu är ju jag en enkel man som gillar enkla lösningar, så det får bli det gamla hederliga skolnamnet Jonas B, och fotograf Edsvik får ta att han får ett E som attribut till sitt stolta förnamn.
Det är inte helt enkelt det här med namn och smeknamn. Och då har jag ändå inte gått in på hur bökigt det är att svara i telefon som alla andra med företagsnamnet och efternamnet när man jobbar på först Dagbladet och sedan Aftonbladet och heter Bladh i efterman…
