DELA

Skräcken i Svansjön

Det var försommar, kanske åtta år sedan. Saltviksfjärden glittrade i solskenet och bryggans torra och stickiga plankor ångade. Jag och min vän bestämde oss för att ta en längre simtur, lämna kläderna på bryggan och följa vassen till en vik några hundra meter söderut. Vi hoppade samtidigt i vattnet. I landningen bildade fotsulorna en luftficka i det kyliga vattnet som på en hundradels sekund omslöt den svettiga kroppen. Lungorna drog hårt efter andan och överkroppen kändes ihålig som hos en rensad sik. Det hettande blodet fick svalka. Plötsligt blir jag full med energi. ”Jag skulle kunna simma tusen mil!”

Vi styr simtagen ut ur viken längs med vassen. En plask hörs närmare land, kanske en abborre som jagar en mört. Vattnet porlar mellan fingertopparna och stryker milt mellan tårna. Jag blåser ut luften ur lungorna och går under ytan. En värld där allt är grönt och skimrar som i norrsken. Stora silhuetter simmar långsamt under mig, kanske är det idar. Mina förfäder släpade sig upp på land för hundratals miljoner år sedan, men världen de lämnade finns ännu i mitt dna.

Plötsligt närmar sig en vit gestalt snett framifrån. Jag diskuterar med min vän om vart svanen är på väg. Kanske tänker den svänga av. Nej. Den kommer närmare. ”Svanen kommer!” ropar jag. Nu skymtar vi viken vi ämnade simma till. Kanske hinner vi. Vi tar snabbare och snabbare simtag. Det känns som att simma i sirap. Nu är svanen bara ett stenkast i från oss. Jag ser att den är stor, riktigt stor. Vi svänger in till viken, min vän är kanske en meter framför mig. Nu hör jag ett högt fräsande ”Sssccchhh!” Jag tittar bakåt. Svanen är en armslängd ifrån mitt huvud. Vidöppen näbb och utsträckta vingar som sakta höjs mot skyn.

Jag tänker på historierna jag hört om att en svan har vingar starka nog för att knäcka nacken på en fullvuxen man. ”Flaps flaps flaps” bakom mina öron känner jag hur det fläktar från vingarna. Jag tycker mig höra det rasande fågelhjärtat kläcka som på bristningsgränsen. Tankarna rusar. ”Två pojkar dränkta av svan” Polismästare Lars Svanström uttalar sig om händelsen ”Bland det värsta jag sett.”

Fräsandet blir högre och kommer närmare. Plötsligt når min vän stegen till bryggan och klättrar hastigt upp. När svanen ser min vän i sin fulla längd vänder den hastigt om. Jag kliver upp på land. Flämtar som på dödsbädden. Syrebristen får periferin att svartna och glittra, men jag lever.