Skall jag tiga nu?
Eller borde jag följa mina egna råd och ta bladet från munnen för att tala om vad jag egentligen tycker.
Egentligen tycker jag det borde finnas lag på att man inte behöver stiga upp på morgonen förrän man känner att kroppen är mogen. Och så skall man få dricka sitt te och läsa sin tidning i lugn och ro innan man så småningom ger sig iväg till jobbet. Vid lunch ungefär. Och så tar man lunch i ett par timmar, för i den här åldern är det viktigt att ta det lugnt när man äter. Så kommer man tillbaka lagom till kaffet och sen är det ett par timmar av jobb innan man åker hem.
Men tror någon att jag säger det högt? Inte en chans.
Tvärtom låtsas jag att morgonstund har guld i mund, kommer på jobb pigg och … ja, pigg. Andras huvudvärk, dåliga ryggar, sömnproblem och vad allt folk brukar dras med kommer aldrig ens i närheten av mig.
Att blicken fokuserar dåligt, att hörseln är litet svag, att minnet ibland är väldigt kort, allt sådant bara låtsas man inte om. Eller att jag går krokig i en vecka efter att ha tömt komposten. Med den åldersdiskriminering vi har i samhället skulle man snabbt bli betraktad som obehövlig och få se sig om efter något annat att fylla ut åren med fram till pensioneringen ifall arbetsgivaren fick så mycket som minsta antydan om hur det är ställt.
Inte min arbetsgivare, naturligtvis. Men så där i allmänhet.
Så jag tiger stilla. Någon kan ju få för sig att utförsbacken gäller inte bara mig utan alla 60 are.
Vilket får mig att tänka på en sak. I nyheterna för någon kväll sedan meddelades det att Sverige nu skall få en lag mot åldersdiskriminering. Som sista land i EU. Sista. Vilket betyder att Finland tydligen har en lag. Och Åland.
Det tycker jag är bra. Egentligen. Men för säkerhets skull låter jag nog bli att säga det. Någon kan missförstå.
Apropå ingenting, har någon sett en korkskruv på stan?
Han lär se ut sån nu, gamlans chefredaktör. Det blev så efter att han hade vridit och vänt på det jag skrev tills han fick det som han ville. Det är bra Niklas, ge inte upp för lätt.
Litet mer bekymrad är jag över rykten om vår public service-radio. Det påstås att man i något diskussionsprogram i måndags (?) påstod att jag – eller var det alla här – skulle höra till något parti. Politiskt sådant.
Jag hörde inte programmet, men hoppas ryktet inte är sant. Jag har aldrig hört till eller medverkat i något parti. Inte så att jag ogillar partier, tvärtom. Eller människor som hör till partier, för de behövs minsann.
Men för just mig känns det inte rätt. Och är med andra ord inte heller sant.
