Riv med lust när tiden är kommen
I helgen rev vi lekstugan på vår gård.
Den har stått där sedan den första sommaren vi flyttade in i huset, en liten familj med mamma, pappa och två lintottar till pojkar.
Vi (eller min man då) byggde, och pojkarna lekte. Under en period åt de till och med sin lunchgröt i lekstugan.
Sen kom en flicka och en pojke till och lekstugan var i konstant användning, som palats, som borg, som gömställe, som flyktplats. Den målades om ett par gånger, solcellen som snurrade tappert i många år gick sönder, gardiner kom och gick.
När leklusten avtog hos våra egna var grändbarnen redo för lekstuga. Under våren har det varit piratnäste där. Äppelskivor har förvarats på en tallrik på det gamla badrumsskåpet som tjänat som garderob.
Och plötsligt kändes det, att nu är vi färdiga med det här.
Hela bygget plockades ner på en solig eftermiddag. Jag stod och drog ut spikar ur brädor och battingar som ska få tjäna som ved på sin sista resa. Inte en sekund var jag nostalgisk eller vemodig. Det var bara skönt att städa undan det som var klart och slut.
Sandlådan rök i samma veva. I stället ska där, om energin räcker till, stå en berså och en hammock. Kvällssol, blommor, samtal, kaffe. Kanske rentav en öl.
När förändringen kommer hjälper det ju inte att drömma om det som var, och riskera att missa det som är. Nu finns en lekstuga mindre i världen, och i minnet hos ett tjog individer med olika upplevelser av den.
Det är vackert så.
Jag är innerligt glad att jag inte är arvinge till något av de engelska slott jag sett på tv.
Tänk att vara betryckt med ett arv så pampigt och massivt och krävande att man aldrig kan bara riva ner det och gå vidare. Tänk att bära på en massa grejer som man aldrig kan bli av med.
Tänk vad skönt att kunna förändras med det man äger i stället för att bindas fast av det.
I sommar ska jag sitta i den där hammocken (eller kanske det blir bara en bänk) och rota bland mina minnen av lekstugan, från då när lilla H. klättrade upp på taket för första gången och satt med benen spretande på taknocken och log brett, till när den lilla verandan var fängelset där alla rymningsbenägna skurkar deponerades.
Jag kommer att skratta och le och minnas, men själva de murkna byggnaden kommer jag inte att sakna.
