DELA

Revanschen i Geta

Minns ni att andra juli var en av årets varmaste dagar?
Minns ni att solen gassade så intensivt att luften stod stilla och att man nätt och jämnt kunde andas?
Jag minns.
Lördagen den andra juli skulle jag springa mitt första halvmarathon. Vi var några tusen som skulle trotsa värmen och springa Paavo Nurmis hel- och halvmarathon i Åbo. Mängden svett som producerades den dagen skulle ha omintetgjort Sahara som öken.

Mitt löpningsengagemang
inför loppet var inte vad det borde ha varit. I juni slog pollenallergin till som en slägga, och min syreupptagningsförmåga var kraftigt decimerad under hela juni och juli. I början av maj sprang jag utan större problem tio kilometer. Några veckor och mycket mera pollenhalter i luften senare stapplade jag nätt och jämnt efter posten.
Det finns inget mer förklenande än att vara allergisk. Jag tycker rent ut sagt att det är mesigt, ingen riktig orsak till att inte fungera. Ändå är jag utslagen flera månader varje sommar. Jag kan inte acceptera att kroppen besegras av blommande björkar, därför försöker jag ändå. Med uruselt resultat.
Så den där lördagen skulle jag springa 21 kilometer. Min träning under sommaren tvingades jag förlägga till simhallen (och här ett tips till alla pollenallergiker: luften i simhallen är utmärkt också under värsta pollensäsong).

Det jag
minns från loppet är hettan som var så intensiv att den syntes då vi sprang genom industriområden där det måste ha varit närmare 50 grader. Jag minns vattenslangarna som man hade velat bosätta sig under, och jag minns att mina fingrar började svälla oroväckande vid sju kilometer. Vid åtta kilometer fick jag bryta.
Jag gick tillbaka till start och kände mig ganska skruttig. Jag hade så gärna velat besegra mig själv. Längs kanten av banan låg flämtande löpare. Jag tror att ovanligt många bröt den dagen, men jag vet också att väldigt många fixade både hel- och halvmarathon. Jag är djupt imponerad, och ganska avundsjuk.

Nu finns
ingen pollen längre. Det är underbart att springa då jag kan andas. Jag har tänkt ge mig själv ett nytt försök. Kan jag inte springa i högsommarvärme, kanske jag kan springa i midvinterkyla. Jag övervägar att springa Geta halvmarathon lördagen den fjärde december. Mycket tack vare deras fantastiska hemsida som närmast är en kulturell upplevelse.
Bansträckningen visas på konstnären Kjell Andersens karta över Geta och kilometer för kilometer redovisas i poetiska ordalag. Så här står det om 25 kilometer: ”När pulsen sjunkit planar vägen ut mot gårdarna Möckelgräs och Labbnäs. Vid Möckelgräs passerar du halva sträckan 21,1 km. Och om det är en mild vinter kanske korna är ute.”