Resorna till Tomatriket
Min väninna från Sverige bestämde sig i somras för att företa en resa genom Finland. Hon tog båten till Åbo och körde sedan upp till Vasa. Efteråt beklagade hon sig för mig.
– Det var ju bara skog, hela vägen skog. Allt jag såg var granar och något enstaka åkerfält.
Det kunde jag ha berättat för henne redan innan hon åkte, om jag bara hade vetat vart hon var på väg. Jag härstammar från den finlandssvenska obygdens tomatodlare i rakt nedstigande led på min faders sida. Det innebär att jag transporterats den här sträckan ett otal gånger under min uppväxt.
Varje jul och minst en gång under sommaren lämnade vi Åland för att visitera släkten i Närpes. Min syster och jag, motvilligt. Vi var barn av den åländska arkipelagen och tillbringade helst somrarna vid havet. Men mamma och pappa hade förstås rätt.
– Snart kanske det inte finns någon kvar att hälsa på.
Resan tar tre timmar. Dessa tillbringar jag och min yngre syster i bilens baksäte. Allt går ut på att få tiden att gå.
Jag minns den så väl, doften av avgaser i min kudde efter timmarna på färjans bildäck. Redan när vi lämnar Åbo frågar vi för första gången hur länge det är kvar innan vi kommer fram. Mamma svarar snällt.
Vi har serietidningar och massor av godis. Första timmen är lugn, sedan är vi uttråkade och blodsockret skyhögt. Bråkar om kuddar, bråkar om utrymmet mellan oss. Jag fryser. Vid kvarnen i Långfors stannar vi alltid för att köpa glass. Den har ett rosa tuggummi där pinnen i mitten brukar sitta. Tuggummiglass, kallar vi den. Min systers favorit.
I höjd med Björneborg drabbar vi samman med luftföroreningarna från pappersfabrikerna. Det luktar kloak och vi skrattar.
– Pori, säger pappa.
– Pori-prutt-prutt, säger vi.
Vi kommer fram efter midnatt, alltid efter midnatt. Den vackra gamla bondgården välkomnar oss med ljus i alla fönster. Röda väggar, vita knutar. Syrener vid trappan. Och så farmor och farfar som minst två timmar har tittat efter oss i köksfönstret. En gardin fladdrar till och så är de där.
Farmor i blommig klänning och med den blå sjalen hon har fått av mig till sin födelsedag. Farfar med bruna byxor, vit skjorta och hängslen. Deras fumliga omfamningar. Syster och jag, plötsligt blyga. Det ramlar godispapper ur bilen när jag öppnar dörren.
– Har allt gått bra? Nu blir det sviskonkaka och lemonad i salen.
Jag har inte varit i Österbotten på länge. Men jag tänker på Närpes ofta. Och på resorna till Tomatriket.
ANNIKA KULLMAN
