Relativ åldersnoja
Komikern, Hassan-snubben och svenska språkets beskyddare Fredrik Lindström har länge diskuterat temat ”osäker yngling i vuxen persons kropp”. Han har kommenterat parmiddagsfenomenet där vuxna karlar stryker omkring i strumplästen fast de bär kostym, de lattefärgade tapeterna och de krystade konversationerna. Ett socialt sammanhang då den vuxne, obekväme karln egentligen bara skulle vilja gå hem och spela tevespel, men istället biter ihop och tänker den ångestladdade tanken:
”Tänk om de andra fattar att jag inte är vuxen på riktigt?”
Ålder har blivit något relativt. Vi skjuter upp vuxenheten på obestämd framtid.
”Jag kommer aldrig att fylla 40”, suckade en bekant till mig. ”Då måste man ha familj, barn och hus i Hammarland.”
Så även om vi enligt personbeviset faktiskt har uppnått en viss ålder beror allt på vår inställning. Vissa börjar bygga hus så fort dammet efter studentmottagningen lagt sig. Men många förvandlas till dagssländor som flyktigt svävar omkring långt efter att skrattrynkorna blivit permanenta.
Varför är vi så rädda för att växa upp?
Ofta skrattar vi högt när folk breder ut sig om hur det var att leva på forntiden. Man fick ta ansvar för hus, hem och sina åtta lillasystrar direkt efter konfirmationen. Man fick stiga upp tre timmar innan man gick och lade sig. (Givetvis tillsammans med 25 andra, ihoprullade i en tidning på motorvägen.) Livet var hårt och orättvist: ”Man sku ha massäck messej å fick streta i motvind flera mil innan man kom ti skivbutiken. Sen fick man vända om, streta tillbaks (för då hade vinden vänt) å mjölka kossorna innan det ens blev TAL om att lyssna på skivan.” (Jag citerar, med vissa förstärkningar, en medarbetare.)
Men när vi själva ska växa upp och ta ansvar kommer vi med bortförklaringar. ”Äh, jag fyllde ju precis 28. Jag är inte en sån som har ordnad ekonomi.”
Konfirmationen och studenten är minnen blott. Man fyller 18, 21, 25 och 30 utan att något händer. Fast man ränner ute hela nätterna, blåser serpentiner och konsumerar alldeles för stora mängder eldvatten skrattar omgivningen bara och säger: ”Du är för rolig. Njut av din ungdom!” Inte ett ord om att vi måste klippa oss, skaffa ett jobb och fria till Norrgårds Brita-Stina eller hennes bror.
Jag är på intet sätt en förespråkare för stela parmiddagar eller griniga gamlingar som säger att man måste gå och lägga sig när det är som roligast.
Men blir det inte lite tråkigt i längden att hela tiden sitta vid barnbordet?
LINNEA FRIMAN
