Pojken som saknade sin syster
Den lilla pojken var bara fem år gammal när han tillsammans med sin storasyster sattes på ett tåg i Helsingfors. Upp till Torneå och över gränsen till Haparanda bar det av, men där skildes de åt. Löftet om att de två i alla fall skulle få ha varandra var brutet. Långt hemifrån och alldeles allena åkte pojken ner längs med den svenska kusten.
Tåget utbyttes till färja som tog honom till en ö, som han senare skulle få veta var Gotland. Han förstod inte mycket om vad som hände, han var ju så liten och talade ingen svenska. Vart var han påväg?
Egentligen skulle han bara stanna hos familjen Storm en endaste natt. Men av någon anledning väckte han deras sympati, detta trots att han bara grät och grät. Runt sin hals hade han ett snöre med en lapp och på lappen stod ett namn skrivet: Laura.
Det är ju inget pojknamn, tänkte pappa Gösta som rådigt hämtade en finsktalande. Då kunde den lille pojken förklara varför han var så ledsen – han saknade sin syster.
Så kan vi inte ha det, det måste Gösta ha tänkt. Han reste upp i landet, fann Laura och tog henne med sig till Gotland. Syskonen kom bägge två att bli en del av den lilla familjen Storm – ett band som bestod också efter krigets slut och deras avfärd till hemlandet.
De återvända ofta, också efter att de vuxit upp och skaffat egna familjer.
Det här är historian, så gott jag minns, som berättades till mig när jag var liten. Den lilla pojken hette Veikko och är min numera bortgångna morfar.”Mofa” och gammelfaster ”Lalla” var två av de cirka 75 000 krigsbarn som skickades från Finland till Sverige under kriget.
När jag var liten trodde jag att de två skildes åt av misstag, men i dag vet jag att syskon särades på av andra anledningar, bland annat för att barnen snabbare skulle lära sig svenska. Men det gjorde de ändå, till den grad att de hann glömma sitt eget modersmål.
Det är också på senare år som jag läst om hur många av dessa krigsbarn led under sina år i Sverige. Hur många plågats eller i alla fall påverkats av att de i så ung separerades från sina familjer.
Årets tema för veterandagen var ”dags att minnas” och vi borde också minnas dessa historier om barn på flykt från krig. Men ännu viktigare är det att öppna ögonen och se det snarlika med den situation som många befinner sig i i denna stund runtom i världen. Människor på flykt från krigets misär med otaliga pojkar som saknar sina systrar.
Vad gör vi? När jag rannsakar mig själv inser jag att jag på intet sätt har återgäldat familjen Storms frikostighet.
