Plötsligt händer det
Framtiden. Ett litet ord som kan väcka väldigt mycket tankar och känslor. För ett halvt år sen väckte just det ordet en grov beslutsångest hos mig.
Jag hade skrikandes sprungit ner för en backe med studentmössan på huvudet och var så där galet lycklig. Jag var fri. Fri från läxor och prov. Fri från skolan.
Eller var jag verkligen det? Bara några dagar efter jag tagit studenten började pratet om framtiden. Bara så där rann känslan av frihet av mig, som vatten på en gås. Vad skulle jag göra nu?
De sista månaderna av min gymnasietid satt jag med näsan i skolböckerna nästan dygnet runt. Jag pressade mig själv till max, vilket gav utdelning i form av näst intill perfekta betyg.
På gränsen till utbrändhet vid bara 18 års ålder kände jag mig inte redo att sätta mig i skolbänken igen. Men ändå sökte jag in till både högskolor och universitet. Det var en form av back-up. Ifall jag skulle få för mig att börja studera efter sommaren. Ifall jag inte skulle hitta ett jobb till hösten.
Sommaren kom med både arbete och nöje. Och hela tiden cirkulerade det lilla ordet runt i mitt huvud. Framtiden. Vad skulle jag göra?
Så plötsligt fick jag besked från skolorna jag sökt. Jag hade kommit in på en journalistiklinje på Södertörns högskola och stod som reserv till en annan. Den jag, OM jag skulle börja plugga, helst ville läsa.
Trots att jag var mer eller mindre övertygad om att jag ville jobba i ett år och skita i skolan, kryssade jag i att jag ville ha kvar både reservplatsen och platsen till den linjen jag kommit in på.
Några dagar senare damp ett mejl ner i min inkorg. Jag hade blivit antagen till min drömlinje. Journalistik med multimedieinriktning på Södertörns högskola.
Framtiden var det ja. Jag hade kommit in på en eftertraktad utbildning och jag var samtidigt säker på att jag hade ett jobb till hösten. Beslutsångesten tog hårt tag i mig. Vad skulle jag göra? Efter många om och men bestämde jag mig för att i alla fall prova på högskolan. Jag chansade helt enkelt trots att jag var rädd.
Nu, sex månader senare, är inte framtiden läskig för mig längre. Jag har insett att utbildningen är perfekt för mig, och hittills har det gett mig extremt mycket!
Jag uppmanar alla som läser det här att tänka efter. Vad är det värsta som kan hända? Spela allt på ett kort, som jag gjorde. Våga chansa, för om det skiter sig finns det bara en väg att gå: uppåt. Men skiter det sig inte, ja då kommer du att tacka dig själv, precis som jag gör nu! Våga satsa på dig själv. Våga satsa på framtiden!
Avslutningsvis vill jag hänvisa till Triss-lotteriets slogan ”plötsligt händer det”. För det är precis så det är, bara man vågar ta första steget.
