Platsen där tiden inte är
En dag på Ålands centralsjukhus är ingen munter historia.
Och då menar jag inte kvaliteten på vården eller bemötandet eller utrymmena. Allt det var utmärkt och tillfyllest. Tackar och bockar.
Inte heller hördes något mullrande missnöje över dålig ledning eller problem med budgeteringen. Folk verkade i det stora hela göra sina jobb med glädje, så där på vardagsnivå.
Nej, jag tänker på tiden. Hur den stannar. Hur världen utanför drar sig undan den ö som är sjukrummet eller väntrummet. Hur klockor som annars inte låter tycks ticka med ett långsamt sövande ljud.
Hur man kan titta ut genom fönstret på en alldeles bekant parkering och vägen man cyklar till jobbet varje dag, och fundera hur man alls skulle klara sig där ute, där folk verkar röra sig så hastigt och göra saker utan att en sköterska med mild röst förklarat allt för en.
Hur väntan, det som man mest håller på med, får ett värde i sig, som gör att man inte kan koncentrera sig på andra saker än att just vänta.
En annan dag på en annan plats skulle flera timmars väntan resultera i ett par romaner lästa. På sjukhuset stirrar man på sidan i stum förvåning över att meningar är så långa och krångliga, man tittar på klockan som kämpar sig framåt som om visarna rörde sig i gammal sirap, och tittar på orden igen, utan att förstå nånting.
När väntan bryts står håret i nacken på ända. Man önskar med intensiv hetta att man vore lika kompetent och mild som sköterskan som vet vad hon ska injicera i ett barn för att all smärta ska försvinna, att man kunde vara till någon nytta, annat än att hjälplöst hålla handen.
Man väntar igen, på att barnets genomskinliga ögonlock ska darra till och öppnas. Man vill gå och fråga om inte … Och om …
Och om man får ta en glass.
Och det märkligaste. När man går ut genom dörren till avdelningen med barnets väska i handen, hur man för varje meter av korridoren ut återfår sin handlingskraft och förmåga att hantera verkligheten, och hur man redan vid entrén vet att man varit på en annan plats. Den som man går in i när man har ont och är sjuk eller ska få barn.
Platsen där man väntar, där tiden inte rör sig och där alla pratar med snälla röster.
