Plågsamt när en död fyller år
Var var vi?
Jo, jag skulle skriva om det mest plågsamma som hände mig när jag var familjeredaktör på Nyan till och från på 80-talet. Jag vikarierade för Maj-Len Lindholm, som kunde och kan Åland utantill. Tack och lov hade alla, från medarbetare till församlingspersonal, stor förståelse för att jag inte alltid visste vem som hade bott på vilken gård i Drygsböle sedan 1937.
Jag försökte visa all respekt för traditionerna men det var kul att tänja på formatet och se hur mycket läsarna tålde. Ribban var kanske lägre i mina pratstunder.
I grannbyn bodde en gubbe som kallades Koppar-Alfons. Han hade glimten i ögat, som det hette på den tiden, men byborna visste att han var en hård jävel. Den bästa storyn var när det var julfest på slakteriet i Gölby och Alfons hamnade i slagsmål. Då hade han sagt något i stil med ”Ja, nu har man tänder så att det räcker till en julfest till”.
När Koppar-Alfons tackade ja till en pratstund kunde jag inte låta bli att fråga honom om citatet stämde.
– Det ligger något i det, sade han.
Nu när jag letat reda på den intervjun i arkivet ser jag att han också berättade om en dam i grannskapet som störde rådjursjakten genom att komma till jakttornet och bjuda på kaffe och smörgås, eller bara gå omkring i buskarna och sjunga så att rådjuren höll sig borta. Alfons bad landskapets jaktvårdskonsulent om råd, och fick veta att han nog kunde anmäla damen. Men det hade han inte hjärta att göra.
Hursomhelst, jag skulle berätta om familjesidans floppar, inte toppar.
En dag glömde jag att ringa till Jomala församling och få färska uppgifter om XX som skulle fylla år. När jag gjorde födelsedagsnotiserna några dagar senare skrev jag kortfattat hur mycket XX fyller och var han bor.
Utskällningen som jag fick per telefon dagen efter gick inte av för hackor. XX fyllde inte år – han hade dött för länge sedan. Det förklarade hans son som krävde en helsidesartikel där vi skulle be om ursäkt och förklara varför det kunde bli så fel.
Felet var förstås mitt, men det vågade jag inte säga. Jag bad att få återkomma efter diskussion med redaktionen. Och då gav Hasse Svensson mig ett råd som fortfarande håller:
– Vänta en timme. Sedan ringer du och förklarar hur det gick till.
Han hade rätt. Sonen som med rätta hade skällt ut mig från topp till tå hade lugnat ner sig. Nu lyssnade han tålmodigt när jag så rakt som möjligt sade att jag hade slarvat och att det var mitt fel, ingen annans. I dag skulle man väl säga att det ”brustit i rutinerna” någon annanstans i tidningshuset eller helst utanför.
Och han förlät mig. Jag lät så ynklig att han till och med försökte trösta mig med att det nog hinner hända värre saker i livet. (Han hade rätt).
Men en rättelse skall vi ha i tidningen, sade jag.
Det var inte nödvändigt, tyckte sonen, och jag vet inte om han skämtade när han sade att de flesta av faderns jämnåriga är döda eller så gamla att de inte kan läsa tidningen längre.
Två kloka människor lärde mig något viktigt om journalistyrket och livet den dagen. Det var ångesten värd.
