Peppar och salt
Det här är en lovsång till omärkvärdigheten.
En ode till det vanliga, lite trägråa, oblekta och lätt trådslitna i tillvaron. Som en motvikt till allt det märkvärdiga som finns nuförtiden.
Jag vill påpeka att jag inte skriver det här för att moralisera. Jag tycker bara att nån är tvungen att peka på att samhällsutvecklingen inte alltid går i en sådan riktning som man skulle önska, även om man framstår som tråkig när man gör det. (Om någon ändå vill kalla mig för moraltant så är det ok för mig).
Ta bara kaffe. Det ska vara espresso och latte och frappuchino med eller utan is och mjölken ska vara skummad och inte vispad eller om det var tvärtom.
Jag menar: Vad är det för fel på en slät kopp kaffe?
Och motionen sen. Det ska vara löparband, zumba, body combat och power yoga på bestämda tider på gymmet och för dyra pengar. Det är bokningar och stress för att hinna från jobbet i tid och åga om man ska få plats på passet eller lämnas utanför salen.
Jag frågar: Vad är det för fel på långpromenad runt Mariehamn, gratis och med frisk luft inkluderad?
Så har vi barnen. Det finns gympass för fyraåringar och teaterpjäser för åtta månaders bebisar. Vad i all världen är det för något? När fyraåringarna lika gärna kan vara ute och leka låtsaslekar med varandra utan tidspress och i förbifarten öva sig på den viktiga socialiseringen, och bebisarna kan rusta i kastrullskåpet?
För att inte tala om maten. Det ska vara penne och fusilli och helst färsk som man kavlat och framställt i sitt eget kök. Det ska vara invecklade rätter som man aldrig hört talas om och kryddor från hela världen, Tinas flingsalt inte att förglömma. Köken måste vara gigantiska för att rymma alla maskiner och redskap och råvaror till allt det märkvärdiga, och helst ska inredningen vara rostfri för det har grannen och det är så tjusigt. Ändå lägger vi mindre tid än nånsin på att laga mat hemma och äta den tillsammans för att alla har så mycket som ska hinnas med.
Jag undrar: Vad är det för fel på salt och peppar?
Downshifting, att växla ner, blir allt populärare i takt med att våra krav på oss själva – och varandra – ökar. Och det är här som min poäng kommer: Inte prestera. Bara vara.
Det är inte så lätt. Man måste öva. Och man misslyckas oftare än man lyckas.
Men om man tänker på att det enda som barn önskar sig – i grunden och innan konsumismen slår sina klor i de små – är TID med sina föräldrar så går det lättare.
Tid att lyssna. Tid att ta reda på vad som rör sig i barnens huvud. Tid att vrida och vända och sätta ord på tankar och känslor. Inte veta allt, inte kunna allt, utan att undra tillsammans.
Livet i sig är tillräckligt märkvärdigt.
Annika Orre
