DELA

Paris eller Småbönders?

Det är samma sak varje år. Vintern går bra, speciellt om den åtminstone under vissa perioder är någorlunda kall, snörik och fin. Men ungefär nu, mot slutet av februari, börjar rastlösheten slå till. Suget efter kontinenten gör sig påmint; växer sig obönhörligen allt starkare.

Möta våren i Barcelona, Paris eller på Rivieran? Berlin kanske, eller Prag? Eller var som helst egentligen, bara det ger lite kontinental feeling och möjligheten att dricka sitt kaffe vid ett skrangligt cafébord på en solindränkt uteservering.

Att suget uppstår just nu tror jag har med det så sakteliga återvändande ljuset att göra, ljuset som ger en förvarning om den annalkande våren. Men föraningen är i själva verket en utstuderat retfull chimär, åtminstone om man är bosatt på Åland; här brukar våren som bekant anmäla sig i senaste laget.

Men det är ju lätt ordnat, säger någon. Boka in en långweekend bara, det är ju svinbilligt att flyga.

Det är just det som är problemet. Jag vill verkligen inte flyga. Framför allt av klimatskäl, men också på grund av min med åren tilltagande flygrädsla. Samtidigt vill jag ju resa, vill fortsätta ”er-fara” som Merete Mazzarella finurligt uttrycker det i sin nya bok Den försiktiga resenären.

Mazzarella resonerar i boken också en del över de förödande klimatavtryck som resandet ger upphov till, men konstaterar till slut: ”Vi känner flygskam, men flyg vet jag inte hur vi ska kunna avstå ifrån.”

Låt oss ta tåget , svarar jag. Intresset för tågsemestrande tycks just nu öka lavinartat, och hoppeligen kan opinionen lägga grund för de politiska satsningar som krävs för att möjliggöra ett billigare och snabbare tågresande. Kanske en långweekend snart räcker för en skön Parisvistelse även om man håller sig på marken?

I det förvirrade klimatets tidevarv är det å andra sidan inte säkert att kontinenten är det bästa valet om man längtar efter vårvärmen. Minns hur jag vid påsken för några år sedan satt och huttrade under filtar vid skrangliga cafébord på parisiska uteserveringar. 11 grader och regn, men jag vägrade gå in. Det var ju för det här jag kom hit.

Träffade mamma och pappa efteråt, leende guldbruna. De hade spenderat påsken på stugan uppe i Österbotten, druckit kaffe vid robusta träbord på den solindränkta terassen, i 25-gradig vårvärmebölja som dragit in från Ryssland.

Man kanske skulle möta våren i Småbönders i stället för Paris.