Pallerpalaver
Jag visste det. De åländska politikernas Almedag i Badhusparken fick snabbt ett namn. ”Paller i parken” diskuterades i små grupper när vi i torsdags provade den nyanlagda – och avundsvärt täta – gräsmattan hos grannen. Grannen till parken, alltså. Den mångomtalade generalkonsulatsgräsmattan.
Att politikerna behöver smörja munlädret efter en lång och händelsefattig sommar är uppenbart. De otåligaste i centern har redan börjat och nu behövs det snabbt en eller flera goda utomstående motståndare, alltså från andra partier, om det inte skall gå galet.
Att Anders från Vårdö är en soloåkare vet vi, men varför i fridens dagar måste han åka färja precis när vanligt folk äter? Kan han inte hålla litet matpaus han också?
Om hans kommun har en linfärja, som går dygnet runt, året runt, något som andra skärgårdskommuner bara kan drömma om, så skall han väl inte missunna de flitiga färjförarna att få äta i lugn och ro. Stressade magar kan lätt utveckla magsår.
Så politikerna måste få drabba samman och avreagera sig på motspelarna istället för på medspelarna. Fast där är jag litet kluven. Näst efter val hör regeringskriser till de mest intressanta händelserna i samhället. Men kanske inte så konstruktiva.
Vad mer finns att säga om sommaren som gått?
Att det finns gott om stork i Estland.
Att en Williams buss stod parkerad nära vårt hotell i Pärnu.
Att vägen från Tallinn söderut är lång och väldigt, väldigt rak. Nästan så man kunde tro att förrförra vägingenjören Anders Lindholm hade varit i farten. Men varför rita in kurvor när landet är platt som en pannkaka och det inte finns minsta lilla hinder i form av kulle eller sten att väja för?
Och så hade man röjt på bägge sidorna av vägen. 10, 20, 30 meter åt vardera hållet var alla träd, buskar, sly och högvuxet gräs borta. Den älg som är dumdristig nog att sticka fram huvudet där syns på långt håll och man slipper få den i famnen i framsätet. Något för vår trafikminister att fundera på nu när tunneln går på lågvarv?
Jag tror säkert att samma fungerar för rådjur. Däremot knappast för igelkottar.
Har jag hunnit berätta att det blev två ungar i år. Men på fel gård! Ungarna fanns hos grannen på andra sidan gatan men mamman kom till oss och åt. Maken hade allvarliga planer på att sätta upp varningsskyltar och måla ut en skyddsväg (övergångsställe?) för kottan. Nästa år kanske.
Nu har vi alla fall en nyutkommen bok om hur man på bästa sätt tar hand om sina igelkottar. Och hur man håller grannskapets katter borta från matskålen.
Där finns nästan allt. Det som inte förklaras är varför kottan tog en runda till fågelbadet och drack där istället för ur sin egen skål.
Men också igelkottar måste få ha små hemligheter.
HARRIET TUOMINEN
