DELA

På en tunnelbanestation i Stockholm

Thomas Öberg, sångaren i det svenska kultbandet Bob hund, uppträdde med sitt band och hela symfoniorkestern på Malmö opera i lördags.
I snacket mellan två låtar berättade han om den allra första spelningen bandet gjorde i Stockholm för många år sedan. Jag minns inte om han var nöjd eller missnöjd med spelningen, men jag minns att historien slutade med att en överförfriskad Öberg vaknade upp följande morgon på Rådmansgatans tunnelbanestation.

Det är
lustigt hur en plats och en situation som är del av ett roligt fylleminne för vissa, utgör det verkliga livet för andra. De senaste veckorna har jag varit mycket i Stockholm där jag brukar övernatta i min pappas lilla lägenhet i Vasastan. Den ligger ett stenkast från just Rådmansgatans tunnebanestation och jag passerar ofta där.
Tre kvinnor brukar jag möta vid ingången. De sitter med sina pappersmuggar i handen som de sträcker mot mig och andra förbipasserande. Jag ger dem mina mynt de gånger jag har några, men oftast blir de utan – jag har väldigt sällan kontanter på mig längre.

Jag kommer
upp från tunnelbanan sent en kväll i slutet av augusti, på hemväg från en middag i en annan del av stan. Till min förvåning är kvinnorna fortfarande kvar. De sover, ihopkurade tätt intill varandra på madrasser och invirade i filtar.
Muggarna står framställda, ifall någon skulle vilja skänka dem sina slantar då de sover. En bit därifrån, nära porten till min pappas hus, ligger ännu en madrass. Där ligger en man och en kvinna, tätt ihop för att hålla värmen i den kyliga natten.

Jag går
förbi, in genom porten, uppför trapporna och in i lägenheten. Lägenheten som är varm och trygg, där jag kan låsa om mig och där jag får vila ut i en nybäddad säng med dunkudde och varmt täcke.
Där morgontidningen väcker mig tidigt – det är svårt att vänja sig vid ljudet från brevinkastet – och där apelsinjuice och ägg väntar på mig i kylen.

Tidigt nästa
morgon ska jag ta tåget ner till Skåne. Klockan 05.15 ringer väckarklockan, jag masar mig ur sängen och in i duschen. Tvättar håret, låter strålarna värma ryggen. Tar mitt pick och pack – det är alltid för mycket, jag lär mig aldrig packa förnuftigt utan tar alltid med alldeles för mycket grejer – och beger mig till tunnelbanan.
Ute börjar det bli höst, jag huttrar till av kylan. Utanför porten ligger paret kvar och sover, tätt ihop. De har huvtröjor och filtar för att hålla värmen. Vid tunnelbaneingången ligger också kvinnorna kvar.

Det är
ingen nyhet att världen är orättvis. Det är är ingen nyhet att klyftorna är avgrundsdjupa. Det är ingen nyhet att jag och du har det så ofantligt mycket bättre ställt än många, många andra.
Det är ingen nyhet, men det är viktigt att inte glömma det.

Minna Wallén-Widung