Östersjön är nära
Syrsorna syr på maskin som besatta
och Östersjön är nära
och den ensamma vattenkranen reser sig bland törnrosbuskarna
som en ryttarstaty. Vattnet smakar järn.
Tomas Tranströmer heter en poet. I år har han fått Nobelpriset i litteratur.
Man kan tro att han skriver om Åland. Här är några av Inga Hellers understrukna rader ur hans olika diktverk:
–
–
– Varje tugga av fisken säger oss att oceanen vill oss väl, ett nynnande från havet.
– Uppe i bergen hann det blå havet ikapp himlen.
– Passagerarbåten luktar olja och nånting skallrar hela tiden som en tvångstanke.
– Vinden som blåste så noga hela dagen – på de yttersta kobbarna är stråna allesammans räknade – har lagt sig ner stilla inne på ön.
– Fjärden har blivit excentrisk – idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning.
– Och nu vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsen som växer sig allt bredare. Ju längre man sträcker sig ut.
– Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.
– Jag går längs stranden. Det är inte som det var att gå längs stranden.
– Jag kan stryka med handen över de skrovliga berghällarna,
Jag kan höra suset i granarna.
Det är nära. Det är
Idag.
Vågorna är aktuella.
– Och havsblåsten går i de torra tallarna längre bort, den har bråttom över kyrkogårdens sand, förbi stenarna som lutar, lotsarnas namn.
– Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön.
– Lotsen tog dem ut till Östersjön, genom den underbara labyrinten av öar och vatten.
– När det var tät tjocka: halv fart, knappt ledsyn. Ur det osynliga kom udden med en enda kliv och var alldeles intill.
– Grund och kobbar memorerade som psalmverser.
Och den där känslan av att ”just här är vi” som måste hållas kvar, som när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas.
– I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen som handen griper en solvarm sten.
– Under ormvråkens kretsande punkt av stillhet
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sitt betsel av tång och frustar
skum över stranden.
– Nu smyger solnedgången som en räv över detta land, antänder gräset på ett ögonblick.
– Och måsar yrde över vattenvidder.
Med blåa åkrar skridande i skummet.
Tvärs över gick en fosforväg mot solen.
– December. Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp.
– Och huset på andra sidan sjön, en rödbrun fyrkant stark som en buljongtärning.
– Jag kommer för sällan fram till vattnet. Men nu är jag här, bland stora stenar med fridfulla ryggar.
Stenar som långsamt vandrat baklänges upp ur vågorna.
