OS – en påminnelse om döden
OS i Sotji är över.
Sverige har förlorat en ishockeyfinal mot Kanada och Nicklas Bäckström torskat ett dopningstest.
Elden har slocknat, en hink kallvatten av realitet har sköljt över en och den grå vardagen tagit vid.
Tungt, eländigt och dystopiskt?
Det blir värre.
För någonstans mellan slutsignalen och en bitter blågul orgie i bortförklaringar fastnade jag för Daniel Alfredssons tomma blick. Kalla det hypnos, men där och då blev jag påmind om alltings förgänglighet.
Ingenting slår en OS-cykel som referenspunkt över den tid som flytt.
Vid nästa vinterspel i Pyeongchang 2018 kommer jag att ha fyllt 31.
Det är en smärtsam insikt.
Det känns ju som att det var i går jag var elva och det var OS i Nagano 1998.
En snabbläsning av ishockeytrupperna från årets OS ger visserligen sken av att det fortfarande är det.
Daniel Alfredsson är 41 år gammal. Teemu Selänne 43 och Jaromir Jagr 42.
Men skenet bedrar.
Det här var sista gången jag såg mina barndomshjältar i ett stort mästerskap.
”Alfie” var sist ut från Tre Kronors ”Gyllene generation” med hjältar – större än livet självt – som Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström.
Och någonstans längs vägen har idrotten tappat sin lyskraft, vilket helt och hållet är åldersbetingat. Numera är jag äldre än många av landslagsspelarna, och i framtiden kommer jag aldrig att se på dem med samma ögon som elvaåringen såg på Nagano-spelen. Den gången NHL-proffsen var med för första gången och ishockeyturneringen var en stjärnparad som hämtad ur mitt hockeybildsalbum: Gretzky, Kurri, Bondra, Bure, Modano.
Respekten för slynglar yngre än en själv kan rimligtvis aldrig bli densamma som för ovanstående kvintett.
Upplevelsen från det första stora mästerskap jag har minnen från, fotbolls-VM 1994, kan aldrig överträffas (mycket tack vare en briljant Tomas Brolin och Blågults brons, förstås). Herregud, SVT:s krönika från mästerskapet – genialt redigerad med Springsteens ”Jungleland” som crescendo till straffdramat mot Rumänien – har blivit 80-talistsportnördarnas generationsroman.
De stekheta sommarkvällarna, bruset från sommarstugans svarvita tv och så Maradona, Maldini och Matthäus. Ouppnåeliga monument över spelet fotboll. Om dagens Messi, Mata och Marcelo sträcker på sig når dem upp till knäskålarna på 90-talets giganter. (Okej då, Messi når kanske midjan på Maradona).
Jag inser att det här är åldersnojande, förmodligen över gränsen för det patetiska.
För dagens tonåringar är förstås Messi, Ronaldo och Zlatan gudar.
Även dagens tonåringar kommer att få något drömmande i blicken när de ser tillbaka på sina hjältar om tjugo år, och fnysa åt 2030-talets dominanter.
Och så blir OS i Sotji – bortsett från propagandastämpeln, den vedervärdiga antihomolagen i Ryssland och terrorhoten – också en påminnelse om tidens gång och döden.
Nattsvart?
Inte då.
Den evigt unge Selänne hoppas jag få se även i Pyeongchang, så att jag får känna mig ung i åtminstone fyra år till.
Jag menar, då är han ju bara 47.
