DELA

Om vardagen och sånt

Jag har börjat landa i vardagen. För mig är vardagen är både något som jag längtar bort från men också saknar ibland.

Snart har jag bott i en ny stad och haft ett nytt jobb i lite över fyra månader. Det är först efter fyra månader som vardagen knackar på. Det är lite samma känsla som att vara nyförälskad, de första månaderna är allt nytt och spännande och man svävar på moln. Jag har varit lite nyförälskad i mitt nya liv på Åland. En flytt innebär så mycket nytt att man inte hinner ha tråkigt på en stund. Ny stad, nya ställen, ett nytt jobb. Man vet aldrig vad nästa dag för med sig. Det är roligt det med, men jag har inget emot vardagen när den väl kommer.

Februari månad blev för mig den månad med flest flygresor i mitt liv hittills. Jag flög tre gånger fram och tillbaka till Österbotten och en gång till och från Las Palmas. Jag var så ofta borta att jag inte riktigt visste var jag bodde. Den ena kvällen gick jag på kvällspromenad i Mariehamn och nästa var jag på middag hos mina bästa vänner i Vasa.

På Gran Canaria umgicks jag med mina kusiner som bor där och vi vek origamifåglar till mosters bröllop i sommar. Det är roligt med kontraster och att familj och vänner bara är några timmars flyg bort, men jag hade lite svårt att landa i min nya tillvaro på Åland eftersom jag var på språng hela tiden.

I mars var det litteraturdagar och Vera filmfestival som höll mig upptagen, och innan jag hann säga Kulturfestival på Åland så var påsken här. Då kom mina syskon och deras respektive på besök. Ingen av dem hade varit på Åland tidigare så vi hade en hel del att göra under deras fyra dagar här.

Nu är jag här i början på april och vardagen knackar på dörren. Jag öppnar och släpper in, det går inte att låsa ut den för den hittar ett sätt att komma in i livet förr eller senare. Och det är ganska skönt, för ofta när jag tänker tillbaka på stunder i mitt liv är det vardagen jag kommer ihåg.

Jag är och förblir en person som tycker om att slå rot. Jag tycker om att en bas, en trygg punkt som jag kallar hem där jag kan släppa in den tråkiga vardagen.

Jag hoppas att när jag om fem år ser tillbaka på den här tiden tänker just på vardagen. En kvällspromenad efter jobbet längs med hamnen där Pommern står i dimman, och det är just så vardagligt som det bara kan bli.