Om ord
Skrivkramp kan drabba även den mest ärrande författare. Det gnälls om inspiration som lyser med sin frånvaro, det tjatas om fingrar som inte lyder och det skylls på lathet, icke-ergonomiska stolar och att en viss sorts kaka slutade tillverkas någon gång i mitten av 90-talet.
Men problemet kvarstår. Jag tror att alla kan skriva under paniken, frustrationen eller uppgivenheten som följde när läraren i lågstadiet ritade upp den skräckinjagande rubriken ”Mitt sommarlov” med skärande gnissliga bokstäver på svarta tavlan. Knappast infann sig något lugn när tidigare nämnda pedagog började rista in dekorationer i form av blommor och löv med naglarna när bokstäverna äntligen var på plats.
Frågan: ”Vad i h-lvete ska jag skriva?” är nog berättigad i det sammanhanget, även om ett överdrivet bruk av svordomar tyder på ett underutvecklat ordförråd.
När man arbetar med att skriva är skrivkramp också ett problem, även om hårdingförfattare som exempelvis Jan Guillou hävdar att det är ett arbete som alla andra och att det bara är att mata på med bokstäver i åtta timmar.
”Inspiration är bara för veklingar!” kan jag tänka mig att han skriker innan han smäller igen dörren till sin lilla skrivarlya någonstans i Uppland.
Var orden kommer ifrån är ett mysterium. Tänker vi först och pratar sen? Är det vi som formulerar orden eller måste vi ha dem för att överhuvudtaget kunna tänka?
Med fasa minns jag den snustorra boken ”Muntlig och skriftlig kultur” av jesuitprästen och professorn Walter J. Ong från min studietid. När man väl hade gäspat sig igenom sidorna kunde man i alla fall konstatera att det är ett sjå att reda ut det där. Och vi som inte är analfabeter måste ha ord för att kunna formulera tankar. Annars kan man inte tänka abstrakt, påstår Walter.
Han tar ett exempel med det berömda trädet i skogen som faller tusentals kilometer från alla öron i hela världen. Kan man faktiskt säga att det föll då? Eller är händelsen lika obefintlig som den där likörgodisen i botten på chokladasken som ingen ville kännas vid på släktkalaset i julas?
Enligt Walters gedigna undersökningar svarar den typiske analfabeten: ”Gå och se efter själv.”
Milslånga tentor, fullklottrade skrivhäften och jobbiga ord som gömmer sig i buskarna och fnittrar fast man irriterad och svettig skriker: ”Kom fram!” Det kan såklart knuffa vem som helst över vansinnets brant. Men svårigheter att uttrycka sig är inte så farligt. Det finns det som är värre.
Till exempel när man inser att man blivit för gammal för sommarlov.
