Om böcker och katter…
Jag har alltid tyckt om böcker. Välskrivna böcker med ett levande språk, spänning och fängslande person- och miljöbeskrivningar. Det är vad jag gillar.
Ändrat med åren har det här med påverkan och grupptryck. Nu struntar jag fullkomligt i både reklam och recensioner, vilket inte betyder att jag inte läser både ock. Jag läser och väljer stenhårt.
Jag läser bara böcker som fångar mitt intresse direkt. Jag läser inte böcker för att de är skrivna av berömda författare, eller för att de finlandssvenska, rikssvenska eller åländska. Inte heller för att de skrivna av nobelpristagare.
Det hände sig förr i världen, när jag var ung (eller betydligt yngre), att jag kände trycket. Den och den boken måste man bara läsa, den är sååå bra. Eller den har fått så fina recensioner, den har ett så underbart språk, eller den där författaren är kult…
När Doris Lessing fick nobelpriset i litteratur påmindes jag förstås om hennes ”kvinnobibel”, Den femte sanningen. Den kom när jag var ung och naturligtvis föll jag för trycket, den skulle man inte bara läsa, den skulle man ha.
Jag köpte den på rea. Jag började läsa och jag slutade läsa. Efter ytterligare ett par försök klämde jag in den i bokhyllan, så gott som oläst.
Nu letade jag fram den igen och började bläddra. Och kom precis ihåg varför den blev oläst. Jag behövde ingen sådan kvinnobibel då och behöver inte nu heller. Men jag har ändå något gemensamt med Doris Lessing, vi tycker båda om katter.
Så ska jag läsa någonting av tanten Lessing så får det absolut och endast bli boken ”Om katter”.
Om katter tycker jag mycket. Det är vi ju många som gör, jag är i gott sällskap. En annan författare som älskade katter var Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette. Hennes böcker har jag förresten läst allihop.
Här i Nyan-huset är vi flera stycken som bara inte kan hålla oss från att i den här spalten regelbundet berätta om våra egna märkvärdiga kattdjur. Vid det här laget vet alla allt om Tusse i Lemland och säkert väntar alla kattvänner på fortsättningen av historien om chefredaktörens kattbarn som flyttade till ett nytt redaktörshem i Önningeby.
Men ett är absolut säkert, ingen har en så klok och häftig katt som jag har. Han förstår allt vad jag säger, han kan alla familjens rutiner, han känner igen alla våra olika fordon på ljudet, han är kräsen, bortskämd, egensinnig och vacker. Så är han litterär…
Läser jag en bok, eller bara en tidning innan jag ska somna till natten, och han vill ha min uppmärksamhet, sätter han sig nedanför min säng och pratar högljutt. Då lägger jag förstås ned boken och undrar vad han vill.
Blixtsnabbt hoppar han upp, lägger sig tillrätta på den uppslagna boken på mitt bröst, spinner, njuter och ser alldeles väldigt nöjd och lycklig ut.
Slutläst, men oj vad vi älskar varann Ludde och jag.
