DELA

Om att inte vara en morgonmänniska

Jag har länge levt i tron att jag är en morgonmänniska. Jag vill vara en morgonmänniska, därför har jag sagt att jag är det. Jag vill stiga upp tidigt på morgonen vardag som helg och njuta av morgonens tysthet. Jag vill åka iväg till jobbet efter en lång morgonrutin med kaffe, radio eller tv-nyheter. Att jag i lugn och ro har vaknat, gjort mig i ordning och åkt iväg och känner mig nöjd med starten på dagen.

På helgen vill jag stiga upp i ottan för att fånga känslan av att jag har en hel lång dag framför mig.

Men jag är ingen morgonmänniska. Jag älskar att sova. Jag är trött varje morgon när klockan ringer. Sover lite till, och lite till så att jag till sist får bråttom. Jag hinner inte njuta av morgonkaffet, inte se på tv-nyheterna och radion förblir tyst.

När helgen kommer är jag trött. Jag sover, länge och väl. Jag är också vaken sent på kvällen, för att jag sovit så länge. Jag har börjat inse att jag är en kvällsmänniska som kommer igång lite senare på dagen och gärna jobbar på sent mot kvällen.

Forskning har antytt att människan i snitt behöver sju timmar sömn per natt. Då blir man av med tröttheten och risken för negativa hälsorisker minimeras. Sömn är en livsviktig faktor. Den reparerar oss. Man ska sova tillräckligt för att minska på riskerna för allvarliga hälsoproblem. Vad som är tillräckligt för var och en är personligt. Alla har olika sömnbehov och rutiner. Huvudsaken är väl ändå att man sover. Många säger att de sover mindre när de blir äldre. De vaknar mitt i natten och kan helt enkelt inte somna om. Jag sover väldigt lätt, något jag tror är vanligt för kvinnor. Men även om jag vaknar har jag inga problem med att somna om.

Min farfar fyller 77 i sommar. Han tycker om att sova. Sen han blev pensionär har han inte sovit mindre utan snarare mer. Farmor däremot stiger upp tidigt. De har nu skaffat hund så att hon ska ha sällskap på mornarna.

Om jag blir en morgonmänniska återstår att se. Egentligen hoppas jag att jag fortsätter tycker om att sova när jag är 77 år. Jag brukar tänka på farfar och hans sovmornar ibland. Han har jobbat och slitit hela sitt liv. Han förtjänar att sova ut på morgonen. Det ska jag också förtjäna när jag är 77.

Dags att jobba vidare.