Ok, nu drar vi
Åland är en prick i ett hav. Havet heter Östersjön.
Nu är det läge att se sig om lite grann. Tycker Inga Heller med gobbin. Under sommaren som kommer ska de fara runt detta hav med cykel. Det blir 80 km varje dag. I 100 dagar.
Först drar de norrut genom Sverige till Haparanda, dit de kommer i början eller mitten av juni. (Där skrivs första rapporten till Nyans läsare, det ska blir nio, ett för varje land, är det tänkt.)
Sedan kör de söderut genom Österbotten, förbi Åbo och Helsingfors och in i Finska viken till S:t Petersburg.
Där börjar det verkligt intressanta. Estland, Lettland och Litauen hägrar. Ut på Ösel och Dagö ska de. Rigabukten är stor. Och rätt nära faktiskt. Kuriska näset utanför Kaliningrad är en lång remsa av bara sandstrand. Sydöstra delen av Östersjön är rena rama Hawaii. Sedan kommer Polen, Tyskland, Danmark och så upp till Grisslehamn igen.
Hundra dagar pågår resan. Hundra stränder ska beses. Hundra övernattningar arrangeras. Hundra middagar ska avätas.
Därför har detta cyklande par för denna resa införskaffat sig en följebil, en gammal husbil, käckt döpt av Tösabiten till Bertil.
Det blir cykla/cykla, serva/serva som gäller.
Alltså den som cyklar slipper leta rätt på matställe och övernattning, slipper laga mat i främmande kollektiva campingkök och duscha på främmande vandrarhem. Den cyklande slipper dessutom ha med sig packning om 17 kilo sisådär.
Den som servar för dagen blir ingalunda göranslös. Han/hon kör husbilen Bertil till nästa övernattningsställe. Ordnar mat och hinner därtill cykla runt och bese trakten, läsa in sig, prata med folk.
Husbilen medför alltså att de kan cykla mer, snabbare, lättare och längre. Och se mer!
Det blir nu bara 8 mils cykling varje dag i 50 dagar per person. Det får räcka. Tills vidare.
Detta par har testat olika slag av långfärder med cykel. Får några år sedan begick de den hitintills längsta resan, 5.000 km, Mariehamn-Santiago de Compostela i Spanien. Att söka övernattning, att hitta stekpannor på nya ställen, allt detta som blev resans administration tog en stor del av själva färden. De kände in på bara huden hur desperationen växte när det ”inte fanns plats för dem i härbärget”, när de trötta, smutsiga och hungriga trodde sig vara framme vid slutdestinationen för dagen.
Runt Östersjön är det betydligt längre; 8.000 km, alltså.
Bäst av allt är, tycker Inga Heller, att nu får hon cykelkläderna upptvättade nu och då. Hon är rätt trött på konstiga krånglande tvättmaskiner vid campingplatser. Hennes favorittrix – att tvätta kläder genom att trampa på dem samtidigt som hon duschar – det kan hon ändå roa sig mig när andan faller på.
Ok, nu drar vi. Mot Kuriska näset. Tillbaka igen 1 november.
