…och så var det gäddan också
Vi är ett perfekt team, jag och mina fiskarkompisar. Vi har samma barnsliga humor som leder till roligheter som landet ”Asbästistan”. Vi har skapat ett kast som heter Uzbekistan-kastet, där draget flyger högt och landar nära båten.
Vi vet vad tummens längd symboliserar och skrattar hysteriskt åt alla storfiskare som visar oss en uppmuntrande tumme upp.
Vi har gäddhund, grundhund och håvmästare, alla personifierade i Inkku, fiskeexperten i teamet.
Vi kelar med våra drag och berömmer dem för allt sjögräs de drar in till båten. Vi ler falskt mot alla konkurrenter och önskar dem (inte) god fiskelycka.
Vi har släkten bakom två tredjedelar av teamet som ger oss goda råd och uppmuntran. Vi har alla varsin draglåda full med färggranna jerkar och skeddrag och tafsar och extra krokar. I år hade vi FEM kastspön, varav två var utlånade av våra sponsorer på Enklinge och ett vintage-spö från min fars samlingar.
Vi packar våra väskor fulla med nödvändig vätska och godispåsar. Vi kan hålla oss utan att kissa en hel dag på sjön, fast vi har ändå sett ut en grynna som skulle fungera bra som dass.
Kort sagt: vi är en framgångssaga inom tävlingsfiske. Om det inte vore för att gäddorna lyser med sin frånvaro.
Det blir så tydligt när våra minnen från fisketävlingen är: ”Det var vid den här vassruggen som du fick en älgfluga på dig i fjol” eller ”Det var här som du kastade draget upp på land för tre år sedan” eller ”Det var här som du fick upp den där för korta abborren för fyra år sedan”.
Sällan: ”Det var här som du drog upp den där 12-kilos gäddan”.
Nu har flera medtävlare och åskådare börjat ifrågasätta vårt tålamod. ”Man ska veva in draget långsamt”, säger de. ”Man ska ha tålamod och fortsätta kasta”, säger de.
”Suck”, säger vi(på svenska alltså).
Nu är det så här att vi inte är ett team som trugar. Om gäddorna ska nappa så får de passa på när vi kastar ut. Nappar de inte så finns det alltid en annan vik att kasta i. ”There´s always more fish in the sea”, eller hur man nu säger det.
Visst fick vi en gädda i år, men den var några centimeter för kort för att räknas. Det visar bara att de där gammelgäddorna är för tröga för att hänga med i vår takt, det är de unga alerta gäddorna som nappar på våra drag. Tyvärr är de då för korta.
Nu har vi börjat fundera om vi ska lägga vår framtid på en annan bransch. Kanske vi blir initiativtagare till Brändö kottsamlartävling? Den yngsta i teamet vet många bra ställen där det finns ett överflöd av kottar. Och vi två äldre har kvar kottar från vår barndom då de enda leksakerna var just kottar. Så håll i er! Vi ska vinna! Någonting!
NINA SMEDS
