Ny karriär som pensionär
Häromdagen blev jag påmind om mitt liv som ung.
Och då handlar det inte om när min kompis och jag liftade omkring i Finland som 16-åringar på olika rockmusikfestivaler. Inte heller handlar det om ibland strapatsrika tågluffarresor runtom i Europa och Nordafrika.
Nej, nu är det seriöst.
Det kom nämligen ett brev från Trafi – i riket har man nuförtiden döpt om alla statliga verk till Destia, Evira, Trafi och allt möjligt annat knasigt – och där stod det att jag nu har tre år på mig att förnya mitt tillstånd för yrkestrafik.
Va, tänkte jag. Sen gick det upp ett ljus.
När jag hade skrivit studenten (jaja, det här var nån gång på stenåldern) hjälpte jag till en höst i familjeföretaget.
Min pappa hade taxirörelse. För att få köra taxi måste man ha tillstånd, och det fick jag tack vare att han hade det. Ungefär som ett parallellkort till föräldrarnas kreditkort, om ni förstår liknelsen.
Jag har inget minne av hur det gick till. Enkelt var det i alla fall, och det noterades i mitt körkort med någon speciell bokstavskombination.
Senare blev plånboken stulen och jag förnyade mitt kort. Där fanns ingen yrkesbeteckning och jag utgick från att tillståndet kanske gällde typ ett år efter att jag hade fått det. Sen glömde jag bort det.
Och så visar det sig att jag i alla år haft tillstånd att köra taxi utan att veta om det. Jag kunde ju ha blivit något helt annat än jag blev!
Jag kunde ha blivit nattens tysta skugga som glider upp vid infarten till kända adresser i Mariehamn.
Jag kunde ha blivit den som sitter på alla hemligheter och, helt enligt yrkets hederskodex, aldrig ha yppat ett ord till någon om vad jag sett eller hört.
Jag kunde ha smålett mystiskt när någon journalist försökt pumpa mig på information.
Jag kunde äntligen, äntligen ha fått säga ”inga kommentarer”.
Nu inser jag att jag ännu har chansen. Det enda som krävs för att jag ska få fortsätta köra taxi är en sju timmars kurs före slutet av 2014.
Det kan väl inte vara omöjligt. Jag tror banne mig att jag ska göra det.
Sen ska jag inleda en ny yrkeskarriär när jag blir pensionär, iklädd min pappas gamla fina chaufförsmössa med märke.
Jag kan bli Ålands svar på Hufvudstadsbladets krönikör Taxichaufför Lindgren som berättar – anonymt förstås – om udda personer han möter i natten.
Men äsch, nu har jag ju redan avslöjat mig.
