Ny hamn, ny famn
En era är över. Min rädsla för havets nycker har lagt sig för gott. Mitt huvud slår aldrig mer i rufftaket.
För nu är segelbåten såld. Tack och lov, säger jag av flera orsaker.
En orsak är att jag efter 20 somrar på sjön plötsligt kom underfund med att jag gillar bäst att stå rak och stadigt med fötterna på berget. Den andra, och viktigare orsaken, är att båten har hittat en ny hamn och en ny famn.
En entusiast upptäckte nämligen vår gamla Freja där hon låg övergiven sedan ett par år tillbaka på Solhems åkrarna. Freja är vid det här laget veteran, en klassisk 60-tals Havsfidra som trots sin litenhet är byggd för havssegling.
Visst, till det yttre är hon något bedagad. Men skrovet är starkt, plasten tjock och kölen tung och stadig.
Någon snabbseglare är hon inte men det uppvägs av att hon är trygg och stabil. Hon påminner om leksaksgubbarna med bly i botten som fanns för länge sedan och som alltid reste sig igen när man försökte trycka dem åt sidan.
I rätta händer har hon många år kvar på havet och jag är otroligt glad att någon såg hennes potential.
Nu har hon flyttat utanför stan och ett två år långt renoveringsarbete tar vid för att sätta henne i skick. Jag är erbjuden att dokumentera processen så vill det sig väl får ni läsa om Frejas förvandling i spalterna så småningom.
Vi har plockat ihop kojdynor (i original), segelsäckar, vev som man revar storseglet med och en massa annat smått och gott. Vi har överräckt loggboken där vi dokumenterat alla seglatser från år 2000 och framåt.
Som den gången när vi körde med den lilla snurran på fem hästkrafter genom regn och dimma hela vägen till Nystad med skidor och skidkläder i packningen för att skida i skidtunnel och sen hela vägen hem i samma regn och stiltje.
Som den gången när vi i allsköns ro medvindsseglade utanför Skeppsvik i Eckerö och hamnade för långt ut från land och studsade över stenarna på grynnan som inte alls skulle ligga där. Eller när vi seglade över förskräckliga Lappves på väg till och förbi Lappo och jag trodde båten skulle välta.
Eller alla gånger vi bara seglat iväg på kvällen till Stegskär och Rankgården för att äta middag på Orres sjökrog. Eller när vi seglat till Rödhamn och fantastiska Björkör.
Äsch, nu kryper saknaden på i alla fall. Nog var sjölivet ändå ganska skönt.
