Nu vet jag inget längre…
Jag vet inte det är ju ett helsike med snöplogningen. Och skottningen. Och isen på trappan. Och bildörrarna som fryser fast. Och cykelväxlarna som segnar av. Och vantarna som alltid är försvunna eller våta.
Men det är vackert. När snön faller i feta, fluffiga flingor, när ljudet av bilar dämpas av vallarna, när solljuset reflektera i miljoner vita kristaller, då känns livet ändå faktiskt bättre än det brukar denna tid på året.
Med dessa ord riskerar jag att få något riktigt hårt i huvudet. En kollega, jag nämner inga namn, är en vinterhatare av rang. Redan när hon kommer uppför trappan till redaktionen hör man spottande och fräsande mellan sammanbitna tänder om den jävla kalla bilen, och skogen som är ofarbar av snö. Det mesta passar sig inte att återge i en familjetidning.
En annan kollega älskar vinter och skidning med en rörande passion, och gläds oproportionerligt över varje fallen flinga. Inte ens förra vinterns envisa snöande fick hennes glöd att falna.
Än så länge brinner entusiasmen, men om det håller på så här fram till mars kanske till och med hon tystnar.
Även om vädret nu är så ovanligt att vi alla pratar om det känns det senaste året för mig som en återgång till verkligheten.
Så här ska det vara. Som på vykort och i gamla Astrid Lindgren-filmatiseringar. Vintrar ska vara kalla, snörika och kräva tjocka mössor och rejäla skor. (Det är något djupt onaturligt med en vinter som kan avklaras i Converse-sneakers).
Somrar ska vara heta, soliga, stundom blåsiga, men icke jämngrått plaskiga och halvkalla. Havet ska bli varmt och simbart.
Det ska vara skillnad.
Därför förutsätter jag, bestämt, att snön ligger kvar åtminstone över jul. Ska vi ha vykortsvinter, så kan vi väl få behålla den till den 26 åtminstone, och gå hem från svärföräldrarnas julbord genom djup snö, med några Hollywood-flingor sakta dalande från skyn.
Här grips jag av fasa. Tänk om det inte alls är min barndoms vintrar och somrar jag minns, utan bara fladdriga detaljer från alla de filmer och tv-program jag och vi alla införlivat i vår kollektiva världsbild genom åren.
Tänk och hela mitt sätt att se på årstider bara är en produkt av någon annans fantasi om hur det ska vara?
Ju mer jag tänker på det, desto mer sannolikt känns det. Det brukar ju faktiskt regna för det mesta, både sommar och vinter. Eller?
