Nostalgin styrde allt
För ett år sedan bestämde jag mej att sälja min bil för att hitta något mera i min smak. Samma kväll som jag sålde min gamla hittade jag en annons på den perfekta bilen till mej, jag slängde mej över telefonen och till min förvåning så fanns den kvar. Jag ville ha den till varje pris. Den skulle bli helt perfekt.
Beskrivningen var lite knepig och det var massor med snö och mörkt ute men vi lyckades hitta till rätt ställe. Vi möttes av en ung kille som visade oss till ett snötäckt skjul, jag hade föreställt mej bilen och platsen mer glamoröst än vad verkligheten var. Men där stod den, den vackraste bilen jag någonsin sett bortsett från att den nästan var helt barskrapad.
Det var en klar besvikelse, eftersom jag hade fått utlåtandet om att den gick att köra, men vad mina ögon såg så var det totalt omöjligt. Men eftersom jag verkligen ville ha bilen så behövde jag råd så en halvtimme senare var vi tillbaka i skjulet där bilen stod, det var iskallt och efter en noggrann genomgång åkte vi tillbaka hemåt.
Det var inte helt hopplöst att få bilen på väg igen men jag behövde fundera på saken. Alla såg hur besviken jag var och jag tyckte lite synd om mej själv, jag var ju så inställd på just den bilen.
Senare samma kväll fick jag ett samtal som fick mej att ta beslutet men det var en sak till som fattades. Vi behövde ett garage, som tur var så lyckades jag tillslut övertala min far att låna ut sitt. Så någon dag efter det fullföljde jag köpet och drog bilen till min far.
Det såg hopplöst ut och jag var nästan beredd att ge upp och sälja bilen, efter en hel vecka i det kalla garaget där tårna hade frusit till is gång på gång. Men jag längtade verkligen att få köra ut den ur garaget, ut på vägarna men vågade inte hoppas för mycket.
Man hade ju kunnat undra varför jag gjorde en så stor sak av det hela för det var ju bara en bil, men alla har vi sådant som man verkligen vill ha, något man tror att man skulle må mycket bättre av eller man skulle se mycket coolare ut i.
Den här bilen var just en sådan sak för mej, om jag bara hade den här bilen så skulle allt kännas bättre. Jag antar att jag var en aning nostalgisk när jag tog mitt beslut och hade väl hoppats på att få vara arton igen.
Det tog i alla fall inte mera än drygt en och en halv vecka att få bilen på väg igen och det kändes härligt att äntligen få sitta bakom ratten när jag hade väntat så länge. Snön hade börjat smälta och solen lyste och jag ville visa bilen för hela världen, men trots att jag nu äntligen hade den optimala bilen som skulle göra allt så bra så fattades det ändå något. Men det var ju de här jag ville, eller hur?
På den vägen fick jag lära mej att hur mycket du än känner att du behöver något så kommer det alltid att finnas mera hela tiden.
