DELA
Foto: Joakim Holmström

Nej, ålänning är jag inte ännu

I dag har jag bott på Åland i exakt tio år. När jag körde av Amorella för första gången gjorde jag det med en blandning av nyfikenhet och skepsis. Kul med ett äventyr, men vad är nu det här Åland för ställe, egentligen? Typ så.

Tio år senare har jag nyss läst ut Annika Orres bok ”Journalisterna” om tidningskrisen i övergången från 70 till 80-tal. Det är frapperande att läsa om i vilken skyddad verkstad gubbarna i tidningen Ålands styrelse levde. Deras tankar om en egen åländsk pressetik och hur de såg på bevakningen av våldtäkten på färjan.

Hur uppfyllda de var av sin egen makt och att vakta sitt bo, helt utan insikter i hur det kan tänkas se ut från ett annat perspektiv.

Man hade ju hoppats att den 40 år gamla historien skulle vara just det, historia. Men det är lustigt hur ränderna verkar vara svåra att tvätta bort.

Av det jag erfarit, sett och fått ta del av under mina tio år på Åland är jag inte speciellt övertygad om att dagens åländska maktelit har kommit speciellt långt i sin evolution, mer än att det i dag finns någon enstaka kvinna bland gåbbarna.

Snubbar blir chefer tack vare släktnamnet och de får sedan härja fritt: mobba och frysa ut.

Andra chefer bara tar sig rätten att tafsa – och gorma och skrika när någon ifrågasätter dem. Självinsikt och -behärskning verkar inte vara något som faller sig naturligt.

Det senaste exemplet i teater Alandica kan tas som ett klockrent exempel på bristen på modernt ledarskap.

Problemen med sexuella trakasserier har funnits länge. När kvinnorna till sist får nog, går ihop och pekar med hela handen på problemet spelar styrelsen handfallen och förskräckt. Det kanske skulle gå an om det handlade om en stor organisation i många lager, men här är det en liten grupp människor som jobbar intimt tillsammans. Ser man inte övertrampen måste man ju vara blind?

Åtgärderna är också löjeväckande. Läsa upp sin jämställdhetspolicy när man inleder en ny produktion – tror någon verkligen att det handlar om en kunskapsbrist?

Och det senaste, att styrelsen avkräver kvinnorna deras berättelser!? Ursäkta? Har ni hört talas om integritet? Vad ska ni göra med dem? Bedöma om kvinnornas erfarenheter är värda att ta i beaktande? Det är väl inte offren ni ska ifrågasätta?

Åtgärderna imponerar faktiskt inte och det som blir tydligt för mig är att det saknas något väsentligt i ledarskapet.

För inte alls länge sedan fick jag frågan om jag betraktar mig som ålänning. Jag gav ett både och-svar. Visst, jag har hembygdsrätt och jag har i dag betydligt större förståelse för många åländska fenomen, men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer ses som en riktig ålänning.

Och vet ni vad. Det är okej. Jag är rätt nöjd med min attityd som består av 50 procent nyfikenhet och 50 procent skepsis till Åland. Det ger mig en mental möjlighet att distansera mig från en rad otäcka fenomen som är vanligt förekommande men som ingen vill låtsas om.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp