Nattsömn eller insändare värsta boven?
Vi märkte det på måndag morgon. Någon vid familjens frukostbord konstaterade att lampan inte var tänd där ute.
Eftersom det var just måndag morgon stirrade vi lite dumt ut genom fönstret några sekunder innan vi insåg att det var mörkt. Svart. Det är nu den börjar, den tiden då människan i högan nord känner sig som ett murmeldjur som behöver stora mängder socker eller alkohol för att orka skratta, när begreppet tröstmat blir vardagsmat och när man bara vill sova.
Under natten till måndag, som alltid är oroligare än andra nätter, kom en liten batting med sin nytvättade gosehund under armen och kröp ner i sängen. Något hade stört drömmarna. Vi orkade inte diskutera det vidare, makade bara på oss i sängen och sov vidare. En kvart senare damp samma barn i golvet och stack sedan upp huvudet och kvittrade: ”Mamma, jag föll!!
Han kom upp, flyttades till den tryggare mittsektionen av sängen, och lämnade sin mamma hängande med rumpan över sängkanten.
Nu försöker jag övertyga mig själv om att det är därför jag blir så sömnig när jag redigerar min fyrtiosjätte insändare för dagen. Det är därför jag lite otåligt vill skrika: ”Skiljetecken! Någon?”
Vore insändarskrivandet ett skrivarprov så skulle det inte bli många godkända. Detta faktum döljer vi journalister lika barmhärtigt som vi låter bli att referera allt som sägs i lagtinget. Därmed inte sagt att politiker är dumma, blott att det är en särskild konst att skriva och att tala inför andra. Alla besitter inte förmågan.
När jag klev ut genom dörren på måndag morgon var det fortfarande lite skumt, men värmen slog emot mig som en vägg. Efter helgens nattfrost hade jag väntat mig ilskna nyp i kinderna, men i stället rullade en snäll matta av varm och fuktig luft emot mig. Cykelvägen till Nyan var täckt av barr och löv, och så tyst, så tyst. De få cyklister jag mötte gled stilla och liksom allvarsamt fram, kamratligt inneslutna i sina egna tankar.
Damen med hunden vid Klintens lekpark stod med huvudet i exakt samma vinkel som hunden, vädrande mot gryningen, och herren med två hundar lät dem nosa runt en lyktstolpe i lugn och ro.
Plötsligt kändes det som en stor tröst att det blir nästa måndag också, och då kommer samma saker att hända, fast valet är över. Och när det väl är över kommer det att känna fullkomligt odramatiskt.
NINA FELLMAN
