När verkligheten blir annorlunda
För inte alls länge sedan var jag på kalas i min hemstad. Detta kalas firades på sjukhuset där min mamma bor sedan en allvarlig stroke i juni. Hennes hem är en sal med fyra sängar, och hennes privatliv ett läppstift i nattduksbordets låda.
Födelsedagsbarnet var hennes mamma, min mormor, som fyllde 90 år.
Min älskade Aura-mummu är pigg som en mört. Hon är äldre förstås, och lite långsammare än förr, men hon ser fram emot bastu och simtur på stugan i sommar, grälade som vanligt med min far om vem man skulle rösta på i det stundande presidentvalet, och hade ett fasligt bestyr med alla pengar jag skulle ha- julklappen, julblommorna, godiset jag skulle köpa till barnen från båten.
Hon bor i ett att Folkhälsans servicehus i Karleby, och trivs bra med det. Många cent blir det inte över efter att alla avgifter är betalda, men det hon har ger hon bort.
Vårt kalas, det var en kopp kaffe och bullar som min syster bakat, i sjukhusets foajé där vi flyttade ihop korgstolar i hörnet längst bort från dörren.
I en timme ungefär kändes allt som förr. Vi skrattade åt gamla minnen, fyllde på mer kaffe, skvallrade om släktingar som inte var där.
När jag rullade min mamma upp till avdelningen sa hon; ”Det var så roligt att få skratta lite.”
När jag gick vinkade hon lite uppmuntrande,” hej, hej, jag blir här nu…”, och så vände hon blicken mot taket.
Där händer inget, på avdelningen. Måltiderna avlöser varann, och de är inte så spännande. När det mörknar på kvällen finns det en tv som ingen verkar orka med.
Min mammas avdelning är väl inte bättre eller sämre än någon annan, och man ska ju inte klaga.
Hon lever ju.
Ändå har jag tänkt så många gånger sen i juni på all njutning i livet som ålderdom och sjukdom tar ifrån en.
Min mamma pratar om hur skogen doftar på hösten när man plockar svamp. Det blir det inget mer med.
Hur, hur lever man med förlusterna, när man ännu lever.
Inuti de bräckliga kropparna i min mammas rum bor flickor som suttit och grävt med tårna i sanden, som skiljt åt barn i slagsmål och smekt sträva kinder. Jag hoppas att de kan leva i minnena inuti sina huvuden, det där de inte längre kan eller orkar formulera eller förklara.
Jag hoppas att de kan blunda och gå ut i skogen och känna doften av mossa, fukt och hemliga, hemliga svampställen.
