DELA

När tiden står stilla

Vad skulle du göra om tiden stod stilla för en stund? Vad skulle du göra om klockan för ett par timmar stannat på tjugo före åtta?

Det är tisdag och klockan har för länge sedan passerat midnatt. Jag vandrar sakta hemåt i natten. Allt är stilla. Någonstans långt där borta kan jag höra dånet från den vältrafikerade motorleden som leder ut ur staden men längs min gata är allting lugnt.

Bostadskvarteren framför mig ligger tysta och tomma och de stora villorna vakar mina steg med sina mörka släckta ögon.

Plötsligt stör ett upplyst fönster den nattliga idyllen och jag rycks ur min stilla lunk. Snart inser jag att det inte är fönstret i sig som fångat min uppmärksamhet utan en detalj långt in i den tomma lokalen. En klocka. En alldeles vanlig rund analog klocka. Tjugo i åtta säger den. De mörka stillastående visarna avtecknar sig tydligt mot den vita urtavlan. Tjugo i åtta. På min sida fönstret slår klockan snart halv två.

Innanför de stora glasrutorna står tiden stilla. Jag rör mig sakta vidare. Passerar fönster efter fönster. I natten tycks den varma upplysta idyllen surrealistiskt oäkta. Som att den inte egentligen existerar. Längst in i det sista rummen sitter en kvinna böjd över en dator. Hennes blonda välkammade hår faller mjukt över spända axlar. Hon kämpar för rättvisa tänker jag. Imorgon är en stor dag. Hon har en slutplädering i ett viktigt mål. Det handlar om barn. Barn som farit illa.

Jag vänder mig bort och vandrar vidare i natten. Vandrar vidare i världen där klockan obönhörligt närmar sig två. Jag funderar på kvinnan. Funderar på tiden. För kvinnan i rummet där tiden står stilla är målet personligt. Det handlar om henne. Hon har ett helt liv att reda ut. Varje kväll när klockan slår tjugo före åtta och tiden står stilla passar hon på att gräva djupare. På samma sätt som jag försöker reda ut mig själv under min långa promenad.

Jag avundas kvinnan. Vi båda har milslånga labyrinter att utforska i oss själva men i rummet där kvinnan sitter finns ingen tidsgräns. Hon har all tid i världen. Det har inte jag. Min klocka fortsätter gå och jag har inte blivit ett dugg klokare. Men bilden av den kämpande kvinnan bär jag med mig.

Hennes tidlösa kamp får följa med på min fortsatta resa genom livet. Ett liv där klockans visare, gång på gång, kommer att passera tjugo före åtta.