När telefonen ringde
Det är julannandagsmorgon och fortfarande mörkt ute när jag vaknar av att telefonen ringer vid halv nio.
Halvt i sömnen tar jag mig till telefonen, svarar och hör min dotters röst långt borta.
”Mamma, det har varit jordbävning här men jag lever och vi är i säkerhet om det kommer en ny våg”, säger hon. Va, får jag ur mig. ”Slå på teven, jag måste sluta nu för många står i kö”, säger hon och lägger på.
Så börjar morgonen. Med stigande skräck och fasa ser vi bilderna på internationella tv-kanaler, bilder av flodvågen, av människor som klamrar sig fast vid träd och tak i de bruna vattenmassorna, hus som flyter iväg i bråtet och hela tiden denna förlamande känsla: Det kan inte vara sant. Sånt händer inte.
Vi visste att dottern och hennes kompis överlevt. Tack och lov att vi visste det, för annars hade vi gått under av oro och förtvivlan där i tevesoffan.
Det vi inte kunde veta då var vilka sår flodvågen skulle orsaka också på lilla Åland. Att barnens skolhälsovårdare och hela hennes familj, med två döttrar som vår dotter ridit tillsammans med, skulle mista livet visste vi inte.
Vi visste inte att en lärare i samma skola skulle bli flodvågens offer liksom också hennes två små barn. Kvar blev en skadad och förkrossad make och pappa och två moderlösa barn.
Katastrofen på andra sidan jorden kom oss så nära. Vi läste allt. Tittade på allt. Lyssnade på allt. Alla pratade med alla.
Vi tog emot dottern på Arlanda när hon äntligen kom hem, psykiskt och fysiskt utmattad efter att över en natt ha tagit steget från reseledare för turister till katastrofarbetare med uppgift att ta hand om kroppar som samlats vid ett av templen i Khao Lak-området.
Att bevittna anhörigas förtvivlade sökande efter de sina i den enorma mängden döda. Att hjälpa till med att identifiera döda barn.med hjälp av namnlappar i kläderna. Att mäkta med det som utbildade nytillresta räddningsarbetare inte klarade av.
Det är omöjligt att beskriva det fasansfulla i ord.
Tio år har gått och livet har gått vidare, trots att det verkade omöjligt då. Såren finns – men kanterna har läkt åtminstone delvis. Saknaden finns efter dem som inte fick leva vidare. Också glädjen finns vid tanken på livet före katastrofen.
Livet går alltid vidare.
