DELA

När ni läser det här…

…Har jag jobbat min sista dag på Nya Åland. För den här gången åtminstone.

Under 8,5 år har mitt hjärta och min själ tillhört världens mest intensiva arbetsplats. När man börjar på Nyan tror man kanske att det bara är ett jobb. Men ganska snart inser man att det blir ens liv.

Nyans historia gör att man får en naturlig ”fiende” i den andra tidningen. Varje morgon kan vara en seger eller ett nederlag beroende på vad den andra tidningen har på förstasidan. Tävlingsinstinkten gör att man ger det där extra som behövs.

Nyan är den bästa skolan för vilken journalist som helst. Vill man bara arbeta får man göra det. Inget är för stort eller för litet, man gör det som ska göras. Ena dagen träffar man presidenten, nästa dag träffar man en katt som varit borta i två veckor men hittat hem igen.

Min första Dagens ålänning gjorde jag med hjälp av fotograf-Stefan. Han lärde mig att man ska fånga en människa som gör något speciellt eller som håller i något roligt. Sedan har det varit en kavalkad av kollegor som delat med sig av sin kunskap till en helt oprövad journalist-wannabe. Mer eller mindre vänligt, men alltid med tanken att göra Nya Åland till den bästa tidningen i världen.

Att jobba på en tidning handlar om mycket mer än att bara skriva. Man ska kunna hantera människor av alla de slag och få dem att svara på det man vill att läsarna ska få veta. Man ska orka leta och forska för att hitta den information som man behöver. Man ska våga ge sig ut på okänd mark för att läsarna ska få ser vad som händer i det åländska samhället. Ingen dag är den andra lik.

När man jobbar på en lokaltidning på Åland vänjer man sig vid att alla politiker och tjänstemän finns ett telefonsamtal bort. En gång ringde jag till Utrikesministeriet och klagade på att dåvarande utrikesminister Stubbs mobilnummer inte fanns på regeringens hemsida. Hur skulle man då kunna få tag på honom? Svaret blev att jag skulle kontakta assistentens assistent och försöka boka en tid med ministern. Och det slutliga svaret blev nej, ministern har inte tid att kommentera. Tänk vad lätt det hade varit om de bara lade ut ministrarnas telefonnummer på regeringens hemsida, precis som på Åland!

Nå, tack och hej då. Vi hörs!