När katten är borta
När jag för första gången på 32 år inte är på Åland när det är val så blir det naturligtvis en skräll.
Sablar.
På valdagen kämpade jag mig till den stora gallerian, som ligger granne med centralstationen och det rent förfärliga kulturpalatset i Warszawa.
Kämpade, ja. Att ta sig fram till fots i centrums absoluta centrum är nämligen inte tänkt. Centrum av Warszawa är någonting av det mest otillgängliga man kan tänka sig för folk som varken har bil eller unga, snabba ben.
Men är man envis så är man. Och man kom dit man skulle. Och man läste kartor över de olika våningarna och hittade till slut det man var ute efter. Havannacigarrer. Inte till mig.
Sen var det brunch på Marriott och det var trevligt. För en gångs skull fick man bestämma storleken på matportionen själv (polacker äter som om var dag är den sista). Och sen var det flyget hem. Hem = Helsingfors.
Till Mariehamn kommer man inte efter 23 på kvällen. Och utan dator i huset (beställd, men inte levererad, inte än) sitter man som på nålar för att få veta hur det har gått. Valet!
Text-tvn på den mycket moderna tvn är så avancerad, så det tar en halv timme att hitta in. Varför kan man inte bara ha en knapp på fjärrkontrollen där det står text-tv?
Sossarna fram, libbarna bak. Så mycket visste vi när vi gick ombord på flyget följande morron. Gissa om tidningarna gick åt i bänken längst bak. Det var knappt så det hanns med kaffet, som var livsnödvändigt för att efter några timmars sömn hålla blicken vid siffrorna. Vilken triller!
Och så går talmannen Roger (C) och nämner att sossebasen Camilla kunde bli nytt lantråd. Och då bara stoppar allt. Inte för att hon skulle vara sämre än någon annan. Nästan tvärtom, hon har ju faktiskt jobbat på Nyan. Men för att tanken kastas fram av centerns tidigare ordförande.
Antingen gjorde han det för att jävlas (om uttrycket tillåts). Med Camilla, få henne att tro att hon har chansen. Och med Harry, dvs visa att alla inom centern inte har sett hans framfart med blida ögon.
Eller så gjorde han det för att han tyckte så. Han vill ha Camilla som lantråd.
För att hon är så bra? Eller för att hon skulle få ett rent helvete med alla högerkrafterna i resten av regeringen och så skulle sossarna vara eliminerade följande fyraårsperiod.
Antingen är Roger snäll. Eller så är han skicklig.
Eller så är det någonting helt annat.
Ni har läst – en del hört på plats – hans vackra ord om socialdemokraternas presidentkandidat Paavo Lipponen, när han var i Mariehamn samma kväll som maken och jag beredde oss att gå ombord på planet till Warszawa.
Jag håller med honom, Lipponen är viktig för landets tvåspråkighet (för svenskspråkigheten där den finns) precis som Tarja Halonen har varit det under sin presidentperiod.
Men om man adderar alla dessa bitar. Han är ju inte elak, Roger, men om han ändå säger och gör som han säger och gör, vad betyder det?
Bli nu inte lessen, snälla, men det finns bara en slutsats: Roger Nordlund har blivit socialdemokrat.
(Eventuella krav på ersättning för ärekränkning kan ni glömma, pensionen täcker inte sånt.)
