DELA

När jag mötte Petter Northug

Så var en omtumlande längdskidsäsong över. Själv har jag inte åkt någonting, inte hunnit tyvärr.

Nej, jag tänker på världscupsäsongen, och årets höjdpunkt: VM i Seefeld, som tyvärr lämnade efter sig en bitter eftersmak av bloddopning och dåligt finländskt glid. Har ändå hunnit titta på en hel del tv-sända lopp, man slipper ju att valla och de andra tidskrävande förberedelserna.

Men knappt hade säsongen börjat innan det mest omtumlande beskedet av alla kom: med tårar i ögonen och gråten i halsen meddelade norrmannen Petter Northug att han ger upp sin karriär. Northug, längdskidåkningens Zlatan, avskydd av många men älskad av fler. Taktikern, spurtkungen, citatmaskinen, svenskuppviglaren. Ingen har betytt mer för det ökade intresset för längdskidåkningen under 2000-talet. The Thug – min stora idol.

Är det förresten konstigt att ha en idol som är sex år yngre än en själv? Nä, det tycker jag väl ändå inte. Beundran är inte åldersbestämd.

Jag träffade Petter Northug en gång. Det var vid Slottssprinten i Gamla stan i Stockholm, där världscupcirkusen stannat till, det var väl runt 2010. Jag och min gode vän Johan – vi kan kalla honom det, för han heter så på riktigt – följde heaten intensivt från nära håll.

Snön sprutade, det välbekanta svischande ljudet som bara anas i tv-apparaterna ven i öronen, och man kunde nästan känna hur adrenalinet pumpade i åkarna när de frenetiskt stakade förbi oss nedanför Slottsbacken.

Vi hittade honom vid målområdet, han joggade ner i pausen mellan kvalet och kvartsfinalen. Vi såg på varandra, Johan och jag, vågar vi närma oss? Vi tog mod till oss och stegade fram.

”Eeh, hej Petter, ursäkta”, hojtade jag fram, kanske lite överdrivet högt på grund av nervositet. Northug tittade upp, fick något osäkert i blicken. Vid den här tiden hade han redan under flera år satt sin ära i att, förutom att spurta hem skidsegrar framför ögonen på svenskarna, reta gallfeber på den svenska publiken genom diverse uttalanden. Så när två förmodat svenska killar på närmare två meter, vid tiden iklädda stora hipsterskägg, älgar fram mot en med vilda blickar och hojtandes obegripligheter, är det förståeligt om man blir smått konfunderad.

”Ja?” svarade han och stannade upp. ”Eeh, hej Petter, ursäkta”, upprepade jag intelligent och höll en lång konstpaus medan jag febrilt funderade på nästa steg. ”Får vi ta ett foto?”

”Jadå, det går bra”, svarade Petter och log. Jag plockade upp min telefon, gav den till Johan och instruerade honom, varpå jag och Northug lade armarna om varandras axlar och poserade snyggt.

Om det blev en bra bild? Det blev ingen bild. Starstruck och med darrande händer lyckades Johan stänga av telefonen i stället för att ta ett foto. Northug var tvungen att skynda vidare till nästa heat. ”Eeh, hejdå Petter, tack och lycka till. Och ursäkta”, svamlade jag fram.

Vi kände oss kanske inte så coola, jag och Johan, efter mötet. Men ändå ganska lyckliga. Och Northug vann.