DELA

När jag följde Ilkka

Telefonen ringer på söndagsredaktionen och vi får höra att Rockoff nåtts av sina första dygnet-runt-köare. Tre tonårstjejer från riket som är här för att säkra platser i första raden under Isaac Elliots konsert som äger rum på tisdag.
De ska alltså köa i två dygn.
För Isaac Elliot.

Min spontana reaktion är ett milt överseende följt av ett fniss. Hjärnan formulerar tant-tankar om dagens ungdom, och jag åker ut och pratar med flickorna med en vänlig, men präktig inställning. Det är inte så att jag säger ”jaha småflickor, när ska ni börja göra något vettigt med er tid?”, men det är inte långt ifrån.
Tills jag pratar med dem, och drabbas av en säck tonårsminnen som sätter allt i ett nytt ljus.

När jag gick första året i gymnasiet blev min goda vän besatt av Ilkka Jääskeläinen. Finska Idols-vinnaren från 2005. Någon som minns? Nähä.
Ilkkas glansperiod efter vinsten var kort, men han åkte i alla fall runt i ett par år till diverse finska scener och uppträdde tillsammans med sin tvillingbror Heikki. De spelade bland annat i Kouvola, Kotka, Åbo, Tammerfors, Helsingfors…
Hur vet jag allt detta? Jo, för jag var där.
Inte helt frivilligt, ska erkännas. Ilkkas glasspop var inte riktigt min stil, men min vän – som vid det här skedet bar smeknamnet Ilkka-dyrkaren – hade en fascinerande övertalningsförmåga och en mor som med glädje skjutsade oss vart som helst. Det var resandet, de nya platserna, som lockade med mig, snarare än musiken. Men roligt var det!

Jag lät mig ryckas med till den milda grad att jag utnyttjade mitt dåvarande frilansjobb som Ung nu-reporter på Hufvudstadsbladet till att ringa Ilkkas manager och boka en intervju på skivbolagets kontor i Esbo. På den tiden kunde jag knappt finska alls, så jag sade vid intervjubokningen att jag skulle ha med mig en vän som tolk. Tolken var, inte helt överraskande, Ilkka-dyrkaren.
Dagen då vi åkte buss från Kimito till Esbo, irrade runt bland kontorsbyggnader i Alberga, satt i lila soffor och blev bjudna på Cola, samt hade ett långt samtal med Ilkka, var länge höjdpunkten på min journalistiska karriär. Även om jag blandade ihop ordet lava (scen) och laiva (färja) under hela intervjun.

Under åren som följde tyckte jag länge att hela Ilkka-perioden kändes fånig, men när jag på söndagen fick äran att träffa Isaac Elliot-fansen bestämde jag mig för att tänka om. Det kan tolkas svagt och osjälvständigt att ägna så mycket tid och energi år en (manlig) idol, men i ansträngningen som många tonårsflickor lägger ner i det här finns stor styrka och kreativitet.
Flickorna utanför Rockoff-porten är där och odlar en gemenskap. Och min putsförnuftiga inställning är som på beställning av samhällets partiarkala idé om att kvinnors – och i ännu större utsträckning flickors – intresseområden ska vara av mindre värde.
Fast så pass vuxenpräktig är jag ändå att jag önskar det fanns någonsorts officiella köar-hotell för dessa driftiga flickor.

Ylva Vikström