När jag berövades viktigt bevismaterial om Palmemordet
Det finns ännu ett olöst mysterium i samband med Palmemordet. Det har inte fått så mycket utrymme i media som det borde, till stor del beroende på att jag inte förstått innebörden av det förrän under de senaste åren.
Jag var nämligen i Stockholm när Olof Palme sköts. Det var sportlov under mitt första år i Lusse och jag fullföljde mitt värv som groupie och hängde med min pojkväns band på spelning till Stockholm. Kvällen den 28 februari hade bandet en spelning på en klubb, en olaglig sådan vill jag minnas, men det är inte helt säkert. Efter spelningen var det dags för en hamburgare på en av de stora hamburgerkedjorna i centrum. När vi åt vår hamburgare hördes plötsligt en massa sirener och vi såg polisbilar och ambulanser köra förbi.
– Nu har någon knarkare tagit en överdos på Centralstation, sade någon av de äldre herrarna i bandet och vi andra skrattade lite trött. (Inte för att någon knarkare tagit en överdos, men för att vi visste att det inte skulle bli en sådan utryckning på grund av en knarkare som tagit en överdos).
Sedan minns jag inte riktigt hur händelserna framskred, en jag tror det var så att någon kom inspringande på hamburgerhaket och ropade att Palme blivit skjuten. Eller så såg vi det på text-tv på natten när vi anlände min pojkväns pappas lägenhet i Stockholm. I alla fall hade vi tid att besöka korsningen där Palme blev skjuten. Dagen efter att han blivit skjuten.
Jag och min pojkvän tog bilder på mordplatsen, på blomhögarna och på varandra med mordplatsen i bakgrunden. Det var till och med att en man ville ta en bild på oss när vi höll upp en kvällstidningarna med braskande rubriker om mordet och vi skulle se lagom upprörda ut. Jag minns att jag mest blev fnittrig, men behärskade mig.
När vår filmrulle blev full (det här var före digitalkamera var var mans egendom) lade vi rullen i den lilla plastburk som hör till filmrullar. Och sedan lade Jonas (pojkvännen) rullen i fickan.
Väl hemma på Åland tog jag burken med filmrullen och förde den till en fotoaffär för att framkallas. När damen i affären öppnade burken….var den TOM! Det där är ett mysterium för mig ännu i denna dag. Vi letade efter filmrullen, men den fanns ingenstans att finna.
Då är frågan: Vem tog rullen och vad var det som var så viktigt att den måste stjälas?
Sug på den du, Leif GW Persson!
