När framtalade du någon senast?
På facebook vimlar det av grupper, många helt osannolika och ingenting man direkt vill förknippas med. Men det finns guldkorn och en sådan grupp är framsnakking. Jag har bara hittat en norsk version av den, men framsnakking kan väl närmast översättas till framtaleri, alltså motsatsen till baktaleri.
Det handlar alltså om att tala gott och positivt om människor som inte är närvarande. Helt enkelt.
Eller är det enkelt? Det är skrämmande lätt att fälla en eller annan smått kritisk kommentar om gemensamma bekanta som inte råkar sitta kring middagsbordet just den kvällen. Eller om kollegan som är hemma med sjukt barn. Men när höjde du någon icke närvarande till skyarna senast?
Det tål att tänkas på. Nästan en kvarts miljon, eller 233 712 personer gillar gruppen framsnakking, de flesta av dem norska kan man tänka. Åtminstone är de flesta kommentarerna norska.
Eftersom jag gillat sidan får jag då och då hälsosamma påminnelser om vad framsnakking står för. Och det här är ju facebook när det är som bäst. Ett guldkorn jag sparat bakom örat är ”att prata och göra gott minskar inte på det goda i dig själv” (ytterst fri översättning från norska).
Att se det positiva och bra i andra och också berätta om det är något vi aktivt måste lära oss igen tydligen. Någonstans på vägen från det dräglande babystadiet tills att vi kan uttrycka oss verbalt verkar det för många försvinna. Förmodligen för att vi ideligen hör vuxna prata elakt om sådana som inte ens finns i rummet. Vi gör som dem, inte som de säger, och när vi börjar skolan och vi ska hävda oss bland en massa med samma erfarenheter blir det etter värre. Det hela tycks kulminera i högstadiet.
Rent fysiologiskt torde det ju inte finnas någon skillnad om man fäller en kritisk eller uppbyggande kommentar. Psykologiskt är det en himmelsvid skillnad. Även om personen som är måltavla för kommentaren inte hör den.
Det sägs att det bara är den med dålig självkänsla som har behov av att uttrycka sig kritiskt och elakt mot andra. Och visst, här i de isiga trakterna av världen verkar det finnas någon slags kollektiv dålig självkänsla. Detta i kombination med konflikträdsla leder ofrånkomligen till baktaleri. Eller i dagens läge, elakheter på internet. För det är ju förstås ingen konst alls att säga något elakt om någon som man inte behöver se i ögonen.
Näthat är ett nytt och mycket skrämmande begrepp som vi fått lära oss de senaste åren. Nätkärlek finns visserligen också, men då handlar det snarare om dejtingsajter än om att man skickar uppmuntrande tillrop till människor man inte känner bara för att de gjort något bra.
Det är dags för förändring. Framtala någon redan i dag.
