När fettisdagen var barnens
När man uppnått en sådan ålder att det man minns från sin barndom mer än väl platsar i Folkkultursarkivets samlingar av traditionsmaterial har man kanske en viss skyldighet att bidra med något.
Som nu det här med fettisdagen. Den som i år infaller just i dag.
På den tiden när inpass-skrivaren växte upp i utkanten av Jakobstad hörde fettisdagen – eller ”feittisdan” som jag och mina kompisar sade när det begav sig – till årets stora och viktiga högtidsdagar. Det var nog bara julafton och ”veneziansk” – den österbottniska villasäsongsavslutningen sista lördagen i augusti – som kunde konkurrera.
Fettisdagen var speciell eftersom den började förberedas i så god tid. Förväntningarna byggdes upp i takt med att brasbyggena av gamla julgranar växte sig allt högre. Att bränna fastlagsbrasa är inte så vanligt men i ett smalt stråk i norra svenska Österbotten lever sedan kvar. På sina ställen också i den åländska skärgården. Säkert finns traditionen kvar också på något annat håll. Men vanligare är ju att man eldar till påsk eller midsommar.
Hur som helst, i mina hemtrakter skulle det brännas fastlagsbrasa – ”faslasbraso” som vi sade. Och på den tiden när barn ännu fick delta i spontana lekar som inte organiserades av föräldrar eller samhälle var det barnen som planerade och ställde till brasbrännandet.
Vi rände runt i ganska vida cirklar och samla in de granar som började uppenbara sig i drivorna efter tjugondag Knut. En del hade vi tingat på redan innan de togs in till julafton. Allt för att försäkra oss om att inga konkurrerande brasbyggare skulle fara i väg med dem. Det var nämligen hård kamp om brasvirket. Ibland fick vi organisera vakthålllning på kvällarna för att hålla undan grantjuvar från konkurrerande gäng.
Vi slet och jobbade men såg också fram emot den tisdagskväll när brasan skulle brännas och ett ståtligt gnistregnen flyga högt mot kvällshimlen.
Våra mammor hade en viktig uppgift i bakgrunden. På själva fettisdagen skulle de styrka oss med ärtsoppa och hetvägg inför brasbrännandet och – viktigast av allt – koka knäck. Knäck – det som vi kallade ”knäckona” – var en förutsättning för ett lyckat fettisdagsfirande. Knäckor var sirapsknäck som hällts i smörpappersstrutar och satts ut i ett fat med snö för att stelna. Knäckorna var underbart goda men kunde förstås också vara lite besvärliga om de glömdes för länge i fickan och började smälta av kroppsvärmen.
I glöden efter de nedbrunna brasorna rostade vi potatis. Sotig men god blev den. Någon korvgrillning minns jag inte att skulle ha förekommit. Den är ett senare påfund.
Fortfarande bränns det fastlagsbrasor i mina hemtrakter. Men eftersom barn numera i allmänhet inte betros med någon större förmåga att själva fylla sin fritid, så har också detta i de flesta fall blivit en organiserad aktivitet i form av föreningsjippon. Mindre spontan men med korvgrillning.
