När en idol kraschar från piedestalen
Något av det mest givande med att vara journalist är att få lyssna till andras berättelser. Ibland återberättas de i form av reportage eller artiklar, men en del publiceras aldrig. Ibland får man nämligen höra saker som folk bara vill få ur sig, men inte vill att andra ska veta. Detta gäller särskilt personer som varit med om hemska saker, till exempel övergrepp eller något annat traumatiskt.
De berättelser som gjort störst intryck på mig involverar sexuella övergrepp i barndomen och hur det påverkar utsatta långt efter att det har skett. Hur det sätter spår för hela livet, skammen och framförallt känslan när man inte blir trodd.
Efter #metoo har tabut och skammen runt sexuella övergrepp lättat något för offren. På flera håll har överlevande gått ut med vittnesmål mot kända män i den politiska och inte minst kulturella gräddan.
Bill Cosby var en av de första rika och folkkära helylleamerikanerna som blev avslöjad som sexualförbrytare. För någon vecka sedan släpptes dokumentären ”Leaving Neverland” om Michael Jackson och pojkarna som sov i hans säng.
Eftersom jag är uppvuxen på 90-talet blev Michael en stor del av mitt musikaliska uppvaknande. Som tonåring ägde jag alla hans musikalbum och jag och mina två bästa kompisar hade ”Michael-kvällar” då vi kollade på hela konserter på videoband.
Hans musik är en så stor del av min barndom. Därför är dokumentären ”Leaving Neverland” otroligt smärtsam att titta på.
Som tonårigt fan var det så lätt att ta Michaels parti. Han var som en gud för oss och pojkarna var ju bara ute efter pengar. Så var det. Money talks, liksom. Och visst var han lite udda, men vem skulle inte vara det med en sådan barndom som Michael hade haft?
Visst var det lite konstigt att de sov i samma säng, han och pojkarna. Men inget kan ha hänt. Han var vår idol och idoler våldtar inte barn.
Som vuxen , och framförallt förälder, har man ett helt annat perspektiv på saken. Barnen går alltid först. En vuxen man ska inte sova i samma säng som barn som inte är hans egna. Det är inte normalt.
Skydda inte en förövare. Och det viktigaste av allt: tro alltid på barnen, även när de kanske inte talar sanning.
