När dammet lägger sig
Det hände sig en dag att lugnet lade sig.
Stora äldsta sonen var på träning. Mellansonen var på annan träning, Lillsippan på teaterövning och minsta battingen hos en kompis. Barnens far var i Geta och gjorde det som åländska män gör – spikade på stugan.
Middagsdisken var undandröjd och huset rimligt städat. Inget pockade på. Dammet singlade sakta ner mot mattan, blänkande i motljuset. Det var tyst så när som på grannens barn i sandlådan.
Jag försökte mig på att med raska steg gå uppför trappan med lite grejer, men kände att luften helt klart gått ur mig. Varför skulle jag skynda?
Jag försökte lite halvhjärtat lägga mig på sängen och fundera, men det kändes inte bra. Ingen tänkte ju komma och störa mig. Alla stora projekt jag alltid har på lut i den trygga förvissningen att jag inte hinner ta itu med dem, tog ett hotfullt steg närmare. De osorterade fotografierna prasslade hotfullt i sina spruckna kuvert, de omaka yllesockorna vältrade sig med urvuxna halare och jackor i hallen, och bakom böckerna i bokhyllan jäste dammhundarna som översockrad mjöd.
Det fanns inget annat att göra än att fly. Väl ute på en lugnande promenad var det fånigaste fåniga hur lättad jag kände mig över att denna försmak av framtiden bara varade ett par timmar. När jag kom hem igen hade livet återvänt. Det behövdes mackor till hungriga barn, läxor skulle gås igenom, dvd-filmer hittas.
Herregud vad bråttom och stressigt, och så behövd jag är. Så många som är beroende av mig, som sliter och drar och aldrig släpper taget. Och som jag fasar för den dag när tystnaden blir permanent och jag blir tvungen att hitta min egen balans igen.
Nu är de så ljuva, de stulna stunderna av frid, de ensamma joggingturerna, sovmorgnarna när alla gör annat, men vad händer när det är så jämt? Blir det som med konfekterna på julen att inte ens den första smakar lika gott som minnet av den?
På ett avlägset dimmigt sätt kommer jag ihåg ett liv före barnen, men jag tror att jag var mycket mera rädd då. Jag tror att jag var rastlös och riktningslös och aldrig visste vad jag ville, men det kanske hade med åldern att göra.
På kvällen ligger vi under täcket, Lillbattingen, Sippan och jag. Vi tvinnar ihop benen i varann och andas tillsammans. Sippan frågar:
– Mamma, vad är du mest rädd för?
Jag vet inte om jag borde säga det, men jag svarar:
– Jag är rädd för att ni inte ska vara här, med mig.
Självklart är man rädd för det oundvikliga.
