När Åland ryckte in
Det har firats märkesår, eller åtminstone begåtts. Alla kanske inte precis vill fira att Sverige blev av med Finland.
Nu är året till ända och det begicks på Hanaholmen utanför Helsingfors med en diskussion om hur året har påverkat grannländernas syn på varann. Bland 100 – 150 deltagare märktes Sveriges generalkonsul på Åland Bertil Jobeus och Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, som formellt sett var den enda från Åland.
För att alla inte skulle tala i munnen på varann fanns det vid varje plats en knapp att trycka på när man ville be om ordet. Vilket betydde att det också fanns en hel del sladdar och annat elektriskt.
Och så precis när någon höll ett tungt inlägg, började det tjuta. Det var ett oljud som gjorde det omöjligt att höra vad som sades. Påträngande var det.
Det var då Åland ryckte in.
– Vi tittade på varann, Elisabeth och jag. Hon reste sig, ryckte ur en kontakt. Och oljudet försvann, berättade efteråt en lätt omtumlad generalkonsul.
Inte omtumlad av ljudet, inte av att Elisabeth visade handlingskraft. Men hur kunde hon veta vilken kontakt hon skulle dra ut? Det fanns ju hur många som helst, hela golvet fullt.
– Hon räddade hela konferensen!
Här finns en ny uppgift för Ålands riksdagsledamot: att vara tekniskt ansvarig för kontakterna mellan Finland och Sverige. Idén är generalkonsulns men efter det här lär många instämma. Det krävs inte bara förmåga att handla utan också en känsla för var stöten (urdraget) skall sättas in.
Det hela slutade med att en man låg för hennes fötter. Namnet har vi inte, men vi tror han var en av dem som har kontakt med de rätta kretsarna (elektriska sådana).
Nu skall det bli nya fartbegränsningar i stan, precis när jag har lärt mig att det på en viss sträcka på Ålandsvägen är 30 km/t.
Till min förvåning upptäckte jag nyligen att det är 30 också på ”min” gata i Västernäs. Skulle gärna se den som kör fortare än så där, så full av bumprar som den gatan är. Kanske om man har något slags amfibiefordon, som har förmågan att flyga kortare sträckor, så där som störtloppsåkare. Men då går det alldeles väldigt mycket för fort och sådana är inte vi på Skrakvägen.
Men utfarterna. Att köra 40 en vanlig kväll vid 18-tiden, när Östra utfarten/infarten ligger lång, rak och öde framför en. Det är nästan inte möjligt. För att klara det behöver man en hybrid, som vid låg hastighet slår över till eldrift. Det är nämligen roligt att följa med på displayen hur det växlar mellan bränslena. Och om man tittar på displayen kan man ju inte titta på vägen, så då gäller det att köra långsamt.
Hängde ni med?
Om någon kör för fort så är det inte jag. Längre.
