Något som påminner om en ursäkt
Satt i en teaterfåtölj stadshuset i lördags och såg pressvisningen av Stormskärs Maja. När Robert Liewendahl avbröt en scen för att ge instruktioner kom jag av någon orsak ihåg ett tidigare teaterbesök i samma lokal. Då var det musikalen Be Bop På Iwa, med Liewendahl som regissör och författare. Jag tyckte att den var fullkomligt intetsägande och skrev något sådant i en recension. Aldrig mer ville jag höra en dörr smälla på en åländsk scen, eller på någon annan scen heller, för den delen.
Litet senare hälsade svärföräldrarna på i Stockholm och vi ville bjuda på god mat och god underhållning.
Ett bord bokades på en libanesisk restaurang med en fantastisk avsmakningsmeny. Därifrån var det en kort promenad till teatern där Robert Gustafsson och Peter Dalle var stjärnor i Lögn I Helvete, enligt uppgift en modern och annorlunda dörrsmällarpjäs. Till och med ”det bästa en privatteater samlat sig till på många år”, lovade Svenska Dagbladet.
Dagarna före föreställningen lossnade en plomb och jag hann inte till tandläkare. Värken slog till vid restaurangbordet. Jag log tappert (och rodnade) när en ung magdansös ormade sig rakt framför näsan och jag hoppades förgäves att vinet skulle dämpa smärtan. Så jag var inte på världens bästa humör när vi gick vidare till teatern, men jag hade åtminstone förväntningar.
Och tro det eller ej – Lögn I Helvete var något av det sämsta jag sett. Det spelade ingen roll att jag satt högst upp, längst bort och inte kunde se Robert Gustavssons minspel. Det som spelade roll var att jag inte skrattade en gång.
Komedin producerades av Vicky von der Lanckens bolag. Det var hon som satt i fängelse för skattebrott. Nu rånade hon oss utan att vi kunde göra något åt det.
Jag var så irriterad att jag glömde bort tandvärken. Ändå log jag i pausen när svärföräldrarna frågade vad jag tyckte. Inte ville jag förstöra deras teaterkväll med sura kommentarer. Men de tyckte som jag, visade det sig på vägen hem.
Jag ids inte gå in på detaljer, med det som störde mig mest med Lögn I Helvete var att publiken skulle skratta åt ett förtvivlat incestoffers öde. Kanske det var det moderna inslaget. Och mitt i allting tänkte jag på mina hårda ord om Be Bop På Iwa. Den bagatellen gick inte till historien i positiv bemärkelse, men den genomfördes med gott humör, utan onödiga svordomar och bedrövliga incestinslag.
Allt är relativt.
Jag varken kan eller vill be om ursäkt för vad jag tycker, men om jag sett uppsättningarna i omvänd ordning hade jag möjligen varit snällare med Liewendahl. Så lycka till med Stormskärs Maja. Eller bryt ett ben.
