Mot bättre vetande
För drygt ett år sedan gjorde jag någonting som jag visste att man inte skall göra och som jag bittert fick ångra: Jag rensade ogräs och satt, mot bättre vetande, i timmar på en pall med böjd rygg.
Ryggen var böjd och böjd och böjd och ryggen var slut då jag väl reste mig upp.
Ryggen var fortfarande slut följande dag. Och följande vecka. Och följande månad. Slut betydde femtioelvatusen smärtsamma knivhugg varje gång jag skulle knyta en sko, ge hunden mat, plocka upp något jag fällt, sätta mig i en bil, köra en bil, försöka sova eller sitta i stadsfullmäktiges obekväma stolar.
Slut betydde helt enkelt att det plötsligt hade blivit ett h-e att leva.
Smärtmedicin lindrade men botade inte. Vanlig gymnastik gjorde för ont. Fysioterapeutiska rörelser gjorde för ont. Den ergonomiska stolen på jobbet blev vardagens stora ljuspunkt (Bara det!).
Så pratade någon om dundervitaminerna. Ni vet kosttillskottet som ersätter snus och grus med mus – ja, åtminstone med en massa cheerleaders.
Jag hade varken problem med snus eller grus eller läggning för cheerleaders men jag hade ont i ryggen och stod på gränsen till ett nervöst sammanbrott.
Dundervitaminerna inhandlades för säkerhets skull. Mot bättre vetande. Ungefär en vecka senare stämdes bolaget bakom pillren för att göra reklam för något som saknar vetenskapliga belägg.
Där rök den eventuella placeboeffekten – jag åt vitaminerna i alla fall.
På nätets trädgårdsforum höjer man ett preparat tillverkat av en speciell dunderros till skyarna. Dunderrosen hjälper en massa andra som har rensat ogräs i timmar med böjd rygg.
Preparatet har förbjudits av svenska läkemedelsverket redan för tio år sedan och det luktar humbug till och med genom datorskärmen.
Ändå köpte jag dunderrosen. Mot bättre vetande. Men gränsen till ett nervöst sammanbrott hade kommit ännu närmare.
Hösten och vintern blev en jämn ryggplåga trots att jag dagligen inmundigade smärtmedicin, dundervitaminer och dunderros.(Ja, jag har en plåtmage).
På våren sändes ett program om norska läkares inställning till alla de ryggsmärtor som inte förorsakas av en direkt skada eller annan medicinsk defekt.
Den inställningen är i korthet att inte sjukskriva och inte rekommendera vila till ryggsjuka. I stället skickas ömma ryggar ut i livet med uppmaningen att slåss. Värk- och smärtpiller är okej att använda som vapen om man tål dem.
Jag dubblade smärtdosen inför den första bataljen mot de femtioelvatusen knivhuggen. Jag tredubblade den mot nästa. Plåtmagen brydde sig lika lite som knivarna.
Jag kämpade och retirerade. Retirerade och kämpade. Våren blev en jämn ryggplåga.
Plötsligt i början av juli vaknar jag en morgon utan ryggsmärtor. Och så vaknar jag en morgon till. Och en till.
Nu har det snart gått tre månader sedan jag sist hade ont. Livet och nerverna har återvänt till det normala.
Jag kommer inte att sjunga ”Det funkar för mig” och jag kommer inte att plantera dunderrosor. Jag vet ju inte vad som funkade till slut.
Men jag skulle ju nog satsa mest på de norska läkarna i alla fall.
Och hoppas på bättre vetande.
