Morfar, en kärleksfull hästkarl
Jag tror att jag släktas litet på morfar. Också.
Jag vet att jag släktas på mormor och ännu mer på mor förstås. Det vet jag eftersom jag älskar kattor och kor och tycker om att baka, precis som både mamma och mormor.
Men det här med morfar är litet annorlunda. Jag kände honom aldrig eftersom han dog långt innan jag föddes, det jag vet om honom och även om mormor, har jag fått berättat för mig.
Morfar var hästkarl, en verkligt kunnig hästkännare och hästälskare, men absolut ingen hästmånglare. Han affärade inte med hästar som många gjorde den tiden, han ägnade sig med intresse åt avel med stamboksförda hingstar.
Nu är det inte för att han var hästkarl som jag tror mig släktas på honom, själv kan jag ju ingenting om hästar, vår sista häst på gården gick till slakt redan 1957.
Beviset för att jag förhoppningsvis levt upp till litet av hans anda på gården som en gång var hans, hittade jag för en tid sedan.
Den här sommaren har jag haft anledning att gå igenom vad jag och generationerna före mig samlat och sparat, till exempel i mormors gamla ”byrång” (chiffonje) i salen.
Förresten lär ”byrången” vara snickrad av Böjs-Konrad i Gottby enkom åt mormor när hon var ung. Nå, underst i en låda gjorde jag fyndet som gladde mig så. Ett hedersdiplom utfärdat av Åbo Djurskyddsförening till min morfar Leander Fagerholm ”för kärleksfull behandling af husdjur”.
Diplomet är ett konstverk i sig och har nog varit inramat en gång i tiden, nu ska det få ny ram, jag lovar.
Det känns så gott att veta att ens förfäder har lämnat spår som är värda att följas också av kommande generationer. Jag är nog ganska säker på att mormor Alma hade varit värd ett lika fint diplom förstås, men kvinnornas arbete i jordbruk och hem värdesattes inte mycket i början på 1900-talet.
I samma byrålåda hittade jag också gamla betäckningsböcker, där alla ston med namn och ägare som kommit för att betäckas av hingsten Furst, morfars stolthet, hade antecknats. Hästägare från hela Åland kom faktiskt till Gölby med sina ston.
Att Furst var en ståtlig hingst har jag bevis på, morfar lät fotografera sig med honom omkring 1920 och bilden pryder fortfarande sin plats på salsväggen.
En annan historia i sammanhanget. När det var fastlagstrav i Mariehamn förr i tiden hölls det också lotteri. Ett år var huvudvinsten Finlands bästa travhäst (tror jag), Eri-Aaroni, som skulle få vistas på Åland för avel under en viss bestämd tid.
Bro-Erikssons Amalia i Gölby hade alltid tur i lotteri och hon vann hästen. Det var rätt självklart då att min morfar fick ta hand om honom och man kan ju gissa att gubbar från hela Åland stod i kö med sina ston på Leanders ladugårdsbacke.
Det finns alltid ett arv att förvalta. Det behöver inte bevisas i svart på vitt, det kan räcka med en känsla som förmedlas generation efter generation. Som vikten av ”kärleksfull behandling af husdjur”.
Det är en känsla jag alltid levt med.
